Krönika mars 2011
Rödluvan tittade på sin chef. Han gjorde vad han kunde för att se snäll ut, men ögonen hade märklig vild glans och han log som om han ogärna ville visa sina tänder. Företaget hade inte gått så bra på sistone, anförtrodde han Rödluvan; nu gällde det att spara.
Allt måste räknas och beaktas och årets kalkyler visade att utrymmet för löneökningar tyvärr var noll procent; allt därutöver skulle skada företagets konkurrenskraft och rent av bryta ryggen av det helt och hållet.
Rödluvan tyckte sig ha hört samma resonemang förut: när företaget gick dåligt kunde lönerna inte höjas för då skulle företaget gå under och när företaget gick bra kunde lönerna inte höjas för då skulle företaget börja gå dåligt.
Chefen lyckades, efter att ha fumlat en stund, koppla sin laptop till projektorn i konferensrummets tak och började visa PowerPoint-bilder med tabeller och diagram som skulle visa att han hade rätt.
Det här var Rödluvans första löneförhandling på egen hand sedan hon blev arbetsledare. Tidigare hade hon varit arbetare och tillhört ett fackförbund; nu var hon arbetsledare eller ”närmaste chef”, som det kallades, till sina gamla arbetskamrater och tillhörde en intresseorganisation för chefer och ”ledare”, vad det nu var för något.
Förr hade hennes fackförbund förhandlat fram löneökningar åt henne. Hon kände flera av dem som förhandlade lokalt; det var personer som gått kurser om avtal och förhandlingar och var erfarna.
Nu var det annorlunda; nu skulle hon förhandla själv och det kändes ovant.
I sin hand hade Rödluvan en debattartikel ur Dagens Nyheter med goda råd från ordföranden i hennes ledarorganisation. Hon tummade på den då och då liksom för att hämta styrka ur den.
Budskapet var att ensam är stark.
”Att lönerna bäst förhandlas i grupp är en sedan länge förlegad föreställning. Den är ett arv från August Palms dagar, när Sverige var ett industrisamhälle där stora grupper på arbetsmarknaden bara hade gått ett fåtal år i skolan, och skyddet av den enskilde var fackens viktigaste uppgift. I dag ser Sverige helt annorlunda ut. Arbetsmarknaden – från kassapersonalen på kaféet till överläkaren på kirurgen – består av välutbildade medarbetare som på alla andra områden i livet vill och kan göra egna val.”
Ja, så stod det.
August Palm kände Rödluvan till; hennes mormor hade en tavla av honom på väggen hemma. Han tyckte inte att ensam var stark; det ville hon bestämt minnas att mormor hade sagt. Det var snarare motsatsen, eller hur?
Rödluvan försjönk i funderingar över kassapersonalen på kaféet där hon brukade fika, vilka utbildningsmeriter de stödde sig på i sina timanställningar när de skulle diskutera med sin chef och vad de kunde tänkas ha gemensamt med överläkaren på kirurgen.
Chefen avslutade sitt sifferrabblande. Rödluvan började samla sina argument för varför just hon skulle få högre lön när noll och intet var det som skulle gälla för alla andra. Vilka unika kvalifikationer hade hon? Nu gällde det att morska upp sig och satsa på sig själv!
– Jag har som du vet bjudit till och frivilligt tagit på mig extra arbetsuppgifter. Det borde vara värt något, sade Rödluvan. Chefen lutade sig tillbaka och lyfte blicken mot taket.
– Tjaa, sade han fundersamt. Vi ska ju förhandla med Pappers snart och det som de får kommer du kanske också att få. Men då måste du avstå från din övertidsersättning.
– Varför? frågade hon då.
– Så gör alla chefer här; det är företagets policy.
Mötet var slut.
Chefen steg upp och gav Rödluvan en kram. Hon kände hans heta andedräkt mot sin hals. Efteråt på förmanskontoret träffade hon en kollega.
– Hur gick din löneförhandling? frågade han.
– Tack bra, sade Rödluvan.
