Krönika april 2011
På dagen för årets internationella kvinnodag var jag i Sundsvall på arbetsplatsbesök och i jämtländska Bispgården på en konferens om jämställdhet och diskriminering. Bland annat besökte jag underhållsföretaget BIS, som är ett resultat av en avknoppning från Akzo Nobel. Det är tyvärr inte så ofta underhållsjobb bemannas av kvinnor men här fanns en, Charlotta Persson, som dessutom är ordförande i den nybildade klubben. Det gjorde mig glad och positiv för framtiden att våra medlemmar på företaget snabbt sett till att ha en facklig organisation i gång och att den leds av en kvinna. Vi har nämligen fortfarande för få kvinnor på den typen av uppdrag. Under konferensen i Bispgården sa jag bland annat: ”Vi har, generellt sett, ett grundläggande problem när det gäller jämställdheten i arbetarrörelsen och det är att vi ännu inte fullt ut accepterat kvinnor som ledare i våra organisationer.”
Det är dags att göra upp med det nu! Vi är en rörelse byggd på djupt ideologiska värderingar som måste komma till uttryck även i fråga om lika villkor för kvinnor och män. Det finns ett grundläggande sätt att betrakta detta och det är utifrån alla människors lika värde. Det lika värdet i samklang med rättvisa och jämlikhet leder till att vi måste se oss alla, i det här fallet kvinnor och män, tillsammans med likvärdiga möjligheter och likvärdiga rättigheter. Det förpliktar oss att först bli jämställda i vår vilja, så att vi också kan verka tillsammans på lika villkor.
Det är mycket som ska göras och det kräver uthållighet, långsiktighet och systematik. Inte för att vi inte ska skynda utan därför att vi alla har så mycket att bli varse i våra beteenden och föreställningar. Låt mig ge ett exempel.
När förbundet på allvar började driva frågan om jämställd representation i förhandlingsdelegationerna hördes argumentet att det inte fanns tillräckligt många kvinnor som har förhandlingserfarenhet. Då tog vi fram en lista över kvinnliga klubbordförande och vice ordförande. Det visade sig vara strax under 200 personer, fullt tillräckligt för att nominera till delegationerna.
Sedan några avtalsrörelser tillbaka har vi nu exempelvis i förhandlingsdelegationen för Teknikavtalet en tredjedel kvinnor – andelen kvinnliga medlemmar på området är cirka 20 procent.
Det finns dock många områden där vi har en bra bit kvar. För att komma vidare krävs bland annat ökad insikt om oss själva och då återkommer jag till vår grundläggande syn. Hur visar vi i praktiken att vi står upp för jämställdhet? Vi kommer alla att göra misstag, glömma bort och slarva, men vi ska alltid hitta tillbaka till riktningen. Och när vi stöter på det mer aktiva, medvetna motståndet mot jämställdhet som ibland fortfarande finns kvar, ja då ska vi fundera över varför motståndet finns där och vad vi kan göra åt det.
Avslutningsvis en intressant betraktelse av filosofen Albert Camus: ”Gå inte före mig, jag kanske inte följer efter. Gå inte bakom mig, jag kanske inte leder dig. Gå bara bredvid mig och var min vän”.
