Krönika maj 2011
I mitten av april presenterade den moderatledda regeringen sin vårbudget. Jag hade i och för sig inte väntat mig något annat, men icke desto mindre ser jag med djupaste allvar på att budgeten helt saknar satsningar på att arbetslösa industriarbetare ska få jobb. Regeringen håller fast vid sin linje där ”lösningen” på arbetslösheten heter Fas 1, Fas 2 och Fas 3 med ett minimum av det som verkligen behövs – det vill säga utbildning.
Låt mig ge en bild av problemet: Som förbundsordförande reser jag mycket, främst för att träffa medlemmar, men naturligtvis också deras arbetsgivare. Under april var jag bland annat på Atlas Copco i Tierp och frågade platschefen vad som var hans största bekymmer. Att få tag på folk, löd svaret.
Och detta säger han när 18 procent av IF Metalls medlemmar i Nedre Dalälven är arbetslösa.
Jag reste vidare till Västerås och fick samma svar av flera arbetsgivare där. Lyssnade sedan på Radio Jönköping och hörde en arbetsgivare säga att han snabbt behövde 10–15 personer, men inte hittade någon att anställa.
I samma radioprogram berättade Annelie Borgström, ombudsman på IF Metalls avdelning i Värnamo, att man där jobbar mycket övertid på industrierna samtidigt som 11 procent av avdelningens medlemmar är arbetslösa.
Dessa signaler kommer gång på gång, både från enskilda arbetsgivare och från deras organisationer. Svenskt Näringsliv hävdar att vart femte företag tackar nej till order därför att det råder brist på kompetent personal och pekar med hela handen mot att Sverige utbildar fel i relation till arbetsmarknadens behov.
Signalerna om att det är utbildning som behövs kommer också direkt från våra arbetslösa medlemmar som vittnar om att de själva vet att de kommer att få jobb om de bara kunde få rätt utbildning. I stället skickas de vidare mot slutstationen i Fas 3 där det, hör och häpna, faktiskt är förbjudet att utbilda sig.
Detta är idioti! Det som borde varit med i vårbudgeten, men som lyste med sin frånvaro, är ett kompetenslyft som ger de arbetslösa industriarbetarna de kunskaper som arbetsgivarna efterfrågar.
För mig är det obegripligt att regeringen, nu när pengarna finns, väljer att lägga dem på ett femte jobbskatteavdrag i stället för att satsa på att få många av IF Metalls cirka 34 000 arbetslösa medlemmar i arbete.
Det är möjligt att den moderatledda regeringen är oförmögen att ta in hur situationen ser ut för den som är arbetslös, men regeringen borde förstå att den svenska industrins konkurrenskraft, som är helt beroende av tillgången på kompetent personal, är avgörande för Sveriges framtid.
Med klar röst säger IF Metalls arbetslösa medlemmar: Hallå finansministern, vi undanber oss jobbskatteavdrag och sänkt restaurangmoms! Det enda vi vill ha är riktiga jobb, så att vi kan göra rätt för oss och försörja oss själva och våra familjer!
Men Borg vänder bort blicken, drar en oneliner om att det ska löna sig att arbeta framför att röka och supa (han vet att det går hem i kvällspressen) och slår dövörat till – ännu en gång.
