Krönika maj 2011
Nyförlösta kvinnor och soldater i krig sover med ett öga öppet. De vakar och vaktar och visar att de inte är ensamma om sina liv. Kärlek och fruktan är två kinder i ett och samma ansikte.
Människan visar sina årsringar på utsidan av kroppen, men trädet döljer sina i det inre. När hon skrattar, gråter och sörjer så bjuder hon in sin nästa. Hon längtar och saknar, därför att hon vet om att det finns en värld som hon sträcker sig mot.
Människan kan vara det största misstaget på jorden bland alla levande varelser. Hon är ensam om att hata, håna och förakta, men också den enda som kan förlåta och förvandlas i kärlek.
Människan kan inte skriva vackert, om hon knyter handen. En dirigent använder inte sin pinne till att slå en musiker i symfoniorkestern. Sången är världens främsta låssmed och den har längre räckvidd än månraketer och teleskop som är riktade mot rymden.
Människan behärskar många konster. Ibland krymper hon jordklotet till en fotboll eller en liten ärta i domarens visselpipa. Då händer det att soldatens marschkängor förvandlas till ett par skor med mjukt läder och små dobbar under fotsulan. Kanoner och dödliga vapen ryms i ett hjärta som inte är större än en knuten hand.
Pappan som tröstat sitt lilla barn och burit det i famnen på natten, söker sig till flocken av män på en läktare i en stor arena. Ynglingar som kan räkna skäggstråna på sina kinder drar in andan och blåser till krig. Tystnaden och den snälla människan tar en omväg förbi slagfältet.
Nu brinner bengaliska eldar bland de frusna själarna på Råsunda stadion i Stockholm. Fienderna och vännerna är delade på läktarnas olika sektioner. Poliserna stampar i sina spiltor och deras batonger hänger i stram givakt. Djurgårdens Idrottsförening skall möta Allmänna Idrottsklubben från Solna stad.
Flera av klubbarnas anhängare påstår att de hatar varandra. Det händer att de samlas för att slåss inför matcherna. När de skriver kommentarer på det allmänna nätet stavar de som klassen i dyslexi och grammatiken är längre bort än motståndarnas näste. De är gammaldags ordblinda, men ser en fiende på en kilometers avstånd. De dricker öl som bärs fram i flak på läktarna och skriker ramsor som får barnkammaren att frysa till is.
De hämtar sin ordbok från könet och staplar hån och förakt gentemot fienden som räcker till himlen. Deras enda Gud är klubbmärket som de tillber med knutna nävar. Nio av tio är män, men de bär barnkläder under uniformen. De bengaliska eldarna får domaren att bryta matchen tillfälligt, ty pöbeln vill inte titta på fotboll.
De båda lagens kaptener vädjar till anhängare före matchen och ber om respekt för motståndarna. Polisen hotar med att klubbarna ska betala räkningen för ordningsmakten. Medborgarnas skattemedel finansierar våld och hat bland ligisterna på läktarna. Idrotten sägs förbrödra, men här råder krig.
Dessa män har aldrig spelat fotboll på hög nivå. De älskar inte spelet och de hyser ingen kärlek till en konstnär på planen. Den främste artisten bland motståndarna hånas med nidvisor. De hotar, hatar, föraktar och förminskar sig till encelliga djur i flock. De har många modersmål, men deras alfabet består endast av tre bokstäver och dessa skrivs kursiverat i versaler: HAT. Ordet lutar på väg mot skyttegraven.
Runtom i världen har de olika lagens anhängare dödat och misshandlat varandra. De färdas långa sträckor för att visa att kärleken till klubben i deras hjärtan är en lögn och en förklädd gud. De är en skam och vanära för mannen. De är inte värda att vara i närheten av kvinnor och barn.
Låt dessa ord färdas och flyttas mellan människor som älskar fotbollen.
