– Om den svenska fackföreningsrörelsen skulle gå med på en övergång till individuell lönesättning är det slutet för den svenska modellen, säger Europafackets Jean Claude le Douaron.
I förra veckans många seminarier i Almedalen framgick det tydligt att arbetsgivarna försöker flytta fram sina positioner när det gäller makten över lönesättningen.
Lönerna ska sättas så lokalt som möjligt, så nära medarbetarnas vardag det bara går, är många arbetsgivares uppfattning.
Arbetsgivarorganisationen Almegas vd Jonas Milton är en av de främsta förespråkarna för individuell lönesättning:
– Då får man en lönesättning som tar hänsyn till de olika företagens betalningsförmåga. Går företagen bra kan de betala mer, går de dåligt betalar de mindre, menar Milton.
Bland vissa akademiker och tjänstemannagrupper andas en viss förståelse för argumenten, men på LO-sidan är individuell lönesättning ett rött skynke.
Och Europafackets utsände i Almedalen, fransmannen Jean Claude le Douaron, förvånade sig över arbetsgivarnas offensiv i den här frågan:
– Det vore slutet för den svenska modellen. Jag kan verkligen inte se att fackföreningsrörelsen skulle kunna gå med på individuell lönesättning, säger han.
Arbetsgivarna är alltid ute efter att få allt, menar le Douaron, men det går inte att få allt, man måste kompromissa och komma överens.
– Om arbetsgivarna tror att de kan förhandla sig till fredsplikt centralt och sedan skjuta ut lönebildningen på lokal nivå är dom mer än lovligt naiva.
– Det är en teoretisk omöjlighet för facket att gå med på detta. Facken skulle gå under. Det finns ju ingen anledning för löntagare att vara med i facket om lönerna förhandlas individuellt. Och det är kanske det som är arbetsgivarnas underliggande syfte, säger Jean Claude le Douaron.
