Flexibel, tyst och inhyrd. Så ser den nya tidens arbetare ut.
– När som helst kan kundföretaget skicka hem dig utan att förklara varför , säger Erik som är anställd på Lernia.
Han kommer med tjugosjuans buss direkt efter skiftet på Volvo. Fortfarande i arbetskläderna. Erik heter egentligen något annat men vågar inte ställa upp med namn och bild. Säger att Lernia skannar av media och att han inte har råd att få sparken. Jobbet som inhyrd är en rättslös tillvaro, sticker man ut hakan är man inte längre välkommen tillbaka.
– För arbetsgivaren är det rena julafton att ha anställda som varje månad måste be om ett nytt anställningskontrakt.
Erik har varit fackligt engagerad sen långt tillbaka. Han är förbannad på hur lite det görs för att förbättra situationen för de inhyrda.
– I början var inställningen från facken ganska negativ. De ville inte ha något att göra med de bemanningsanställda. Nu försöker IF Metall organisera dem i stället. Men det är en facklig labyrint. Ansvaret skjuts fram och tillbaka mellan bemanningsföretag och kundföretag. Ingen vill riktigt ta i frågan.
Alla som jobbar på Volvo lyder under teknikavtalet. Även inhyrd personal. Men de är arbetsplatsens B-lag. Det är de inhyrda som får göra de enformiga och tunga jobben. Ingen vågar klaga eller säga ifrån. Många är unga och har dålig koll på sina rättigheter. Enligt Erik försöker bemanningsföretagen utnyttja okunskapen.
– Jag är sjuk väldigt sällan. Senast det hände så ringde de från Lernia och frågade om jag var frisk för de behövde folk. När jag sa att jag hade hög feber tyckte de att jag skulle ta en Alvedon och jobba ändå.
En kollega till Erik mådde också dåligt för ett tag sen. Då kom Lernias chefer till arbetsplatsen och kände henne på pannan. De tyckte inte att hon var sjuk nog för att åka hem. En annan person som formpressade plastkarosser fick peta ner luftbubblorna i den heta plasten med enbart tunna tyghandskar som skydd. Han fick nedsatt känsel i fingrarna.
– Jag vet folk som har blivit uppringda när de gått sjuka från jobbet, då har det antytts att de inte får nya månadskontrakt om de inte går tillbaka till arbetet. Bemanningsföretagen är så måna om sina avtal med kunderna att de skiter i hur vi behandlas.
Ibland har ändå någon nyanställd frågat honom var facket finns. Då brukar han ta med dem till en spegel och peka på deras spegelbild. Säga att det är de som är facket.
– Jag vill se att man ökar och använder den kollektiva styrkan för att skapa en förändring för oss inhyrda. Det är hela idén med facklig organisering. Som det ser ut nu så blir det först försämringar på arbetsplatsen, sen försämrade avtal och till sist blir försämringarna lagstadgade.
Han tycker att IF Metall har blivit för toppstyrt, tappat kontakten med medlemmarna. All förändringsvilja är som bortblåst. Erik vill att bemanningsbranschen ska förbjudas helt. I stället för att hyra in ska företagen anställa. Han är inte ensam om den åsikten. Erik berättar om flera kolleger som känner likadant. Men varken LO eller något av de politiska partierna driver frågan om ett förbud.
– Facket säger att bemanningsföretagen är här för att stanna eftersom inga politiska partier vill förbjuda dem och riksdagspartierna säger att de inte har stöd från facket för att driva frågan. Något av de där benen måste börja röra på sig snart. Vad ska vi annars ha dem till?
Bemanningsföretag och inhyrning väcker starka känslor. Här är några som hört av sig till DA.
• En kvinna som jobbade som timanställd samtidigt som personal hyrdes in skriver:
Det blev ganska olustigt att
känna vi/dom, ha olika chefer, olika lojaliteter, olika kunskap, olika betalning vid samma arbetsplats. Det uppstår en ofrivillig konflikt mellan människor som arbetar tillsammans och det var inte ovanligt att arbetet blev lidande av detta.
• En annan skriver:
Man får ingen upplärning/instruktioner alls på vissa ställen man kommer till, två av fyra har inte haft någon koll alls på hur jag har haft det, jag har tvingats jobba dubbla skift, arbetsskadad, uppsagd på grund av arbetsskada, skickad till att lossa varor för hand på ett lager när jag hade ”lyftförbud från läkare”. Jag är inte ens 25 år och redan arbetsskadad efter ett företags misstag, ett företag jag bara var uthyrd till. De enda jag kan säga som är positivt är att man tjänar rätt bra men det var inte värt det … inga pengar kan ersätta den skada jag får leva med. Nu har jag ett ”riktigt” jobb att gå till varje dag och jag trivs.
