I dag är det ett år sedan 33 chilenska gruvarbetare räddades efter att ha varit instängda i en gruva 69 dygn.
– Inget av det som lovades har uppfyllts. Vare sig för de instängda gruvarbetarna eller övriga gruvarbetare i Chile.
Det konstaterar Erland Lindkvist på IF Metalls internationella enhet. Han är själv gammal gruvarbetare och har varit i Chile femton gånger.
Raset i San José-gruvan inträffade den femte augusti. Och inledningsvis visste man inte om någon överlevt. Först efter sjutton dagar fick räddningsmanskapet upp en liten lapp där gruvarbetarna meddelade att alla överlevt. Men var fångade på 700 meters djup.
De instängda gruvarbetarna uppmärksammades av hela världen. Exempelvis skänkte den spanske fotbollspelaren David Villa två signerade tröjor från Barcelona – han kommer själv från gruvdistriktet Asturien i Spanien.
– När de kom upp ur gruvan var det en pr-grej för regeringen och gruvbolaget att hylla och lyfta fram dem, säger Erland Lindkvist.
– Och för några av dem har det gått bra. Men för de flesta har det gått dåligt och de mår inte bra.
Olyckan innebar att gruvnäringen i Chile som helhet uppmärksammades.
– Där har heller inte skett några förbättringar. Det är som förut: Villkoren och lönerna i de stora koppargruvorna är mycket bra, jämförbara med i Sverige.
– I andra gruvor tjänar man bara några hundra dollar i månaden och villkoren i övrigt är usla. Det beror på att där inte finns något nationellt gruvarbetarförbundet och något nationellt avtal. I stället finns det lokal fack och man gör upp om avtal var för sig.
I internationellt perspektiv är gruvnäringen en hårt drabbad bransch med många olyckor, värst är det i Kina. Arbetsmiljön i de svenska gruvorna är jämförelsevis hög. Ändå omkom förra året två gruvarbetare i LKAB:s Vitåforsgruva, när deras arbetskorg lossnade och de föll över hundra meter. Förundersökningen om olyckan pågår fortfarande.
