Colombia är världens farligaste land att vara fackligt aktiv i. Hittills i år har 22 fackföreningsledare mördats. Få engagerar sig. Men IF Metall i Trollhättan ser en liten ljusning.
Våldet mot fackligt aktiva i Colombia har minskat sedan nye presidenten Juan Manuel Santos tog över 2010. Trots detta är Colombia fortfarande världens farligaste land för den som engagerar sig fackligt.
Somliga tvingas leva på hemlig adress eller få skydd av beväpnade livvakter. Den fackliga organisationsgraden är låg, rikssnittet för landet ligger på fem procent.
Men det finns positiva undantag som gör att framtiden inte är helt nattsvart. Christer Persson, klubbordförande på Vargön Alloys i Vänersborg, har vid två tillfällen varit i Colombia och träffat fackligt aktiva.
Det är IF Metalls avdelning i Trollhättan som sedan två år tillsammans med förbundet centralt, Palmecentret och arbetarekommunen driver ett projekt i landet för att bland annat stärka fackets inflytande i samhället.
Christer har besökt världens största kolgruva Cerrejon som har 10 000 anställda. Av dessa är nu 4 000 med i facket. Ett bra exempel som visar att det faktiskt går, menar han, speciellt på stora, välorganiserade företag.
– Fackklubben där har också ett socialt engagemang, säger han. Jag är mest imponerad av skolan som facket driver för indianerna vars mark gruvan bryter på.
Han berättar också hur facket på Cerrejon efter att två barn blivit våldtagna på vägen till skolan numera står för en skolbuss så att ingen ska behöva gå.
IF Metalls roll i Colombiaprojektet är att berätta om kopplingen mellan fackligt arbete och politik i Sverige, samt hur den svenska fackföreningsrörelsen är uppbyggd. Det är stora skillnader mellan länderna, säger Christer.
– Vi har väldigt svårt att förstå deras system. De är till exempel väldigt personorienterade när det gäller både politiska och fackliga val. Och så byter de ut hela den fackliga styrelsen samtidigt. Det gör ju inte vi, här byter vi bara halva för att behålla kunskapen.
– Fast de är oerhört vetgiriga och intresserade uti fingerspetsarna av att höra hur vi gör, men med deras låga organisationsgrad kommer det att ta tid att åstadkomma någon förändring. Men man ser att tanken finns.
