krönika oktober 2011
Jämställdhetspotterna blev det stora debattämnet mellan LO:s fackförbund inför avtalsrörelsen. LO:s representantskap fastställde de gemensamma kraven, där jämställdhetspotterna ingår, och det skedde i enighet; ingen splittring så långt. Det var först när LO:s styrelse skulle besluta om lönekravens storlek som det skar sig.
LO:s styrelse fattade ett majoritetsbeslut som bland annat innebär krav på löneökningar om 860 kr och att avtalsområden med en genomsnittslön under 22 400 kr, utöver 860 kr ska kunna kräva 100 kr (per anställd) till en jämställdhetspott.
Tre fackförbund – IF Metall, Livs och GS – tyckte 100 kr var för mycket till jämställdhetspotten och hoppade därför av LO:s samordning genom att reservera sig mot beslutet.
Det kan vara bra att minnas att i den senaste avtalsrörelsen (2010) ställde även de tre ”avhopparförbunden” upp på att kräva en jämställdhetspott om 125 kr till de avtalsområden som hade en genomsnittslön under 21 300.
I avtalsrörelsen 2007 var jämställdhetspotten annorlunda konstruerad; då skulle alla, utan hänsyn till genomsnittslönen, få kräva 205 kr extra per kvinnlig anställd med en månadslön under 20 000.
Även 2007 års jämställdhetspott accepterades av alla, dock efter viss kritik från främst IF Metall. Detta var alltså kraven inför förhandlingarna; resultatet blev förstås lägre.
Efter de tres avhopp från LO-samordningen har de ett styvt jobb med att förklara att de ändå är för jämställda löner. Avhoppet motiveras bland annat med argumentet att deras förbund har många som tjänar mindre än 22 400 kr men ändå inte får del av jämställdhetspotten eftersom genomsnittslönen är för hög. Det är ett slags tröskeleffekt som även vi i Pappers drabbas av.
Diskussionen mellan förbunden är rörig. Det beror mycket på att man blandar ihop jämställdhetspotter med låglönepotter.
Jämställdhetspotter är till för att rätta till det obehagliga faktum att kvinnor, delvis på grund av ren diskriminering, har lägre lön än män.
Ju större andel kvinnor ett avtalsområde har, desto lägre värderas löntagarnas utbildning och kompetens. Ja, det är rena fakta! Det gäller oavsett om löneläget är högt eller lågt. Lågavlönade kvinnor diskrimineras, men det gäller också högavlönade kvinnor. En renodlad jämställdhetspott skulle alltså bestå av en extraslant per kvinna inom respektive avtalsområde, oavsett löneläge.
Låglönepotter är till för att höja lönerna extra för avtalsområden eller individer som man anser har för låg lön. Man kan då till exempel samla in pengar till potten efter antal löntagare som har en lön under en viss nivå eller formulera ett extrakrav på de avtalsområden som har en genomsnittslön under en viss nivå. Låglönepotter har en viss positiv bieffekt i jämställdhetshänseende; det är därför vi i LO talar om den nu omdiskuterade potten som en jämställdhetspott trots att den till sin konstruktion egentligen är en låglönepott.
LO:s jämställdhetspott har både förtjänster och brister. Pappers stödjer den eftersom den har en jämställdhetseffekt. Vi tar jämställdhet på allvar!
För framtida avtalsrörelser måste hela LO-familjen göra klart för sig vilket problem det är man för tillfället ska tackla: bristande jämställdhet eller låglöneproblem. Bristande jämställdhet tacklas bäst med en ren jämställdhetspott.
Om det i stället är låglöneproblem kan en låglönepott tillämpas. Den bör då beräknas utifrån ett bidrag per lågavlönad individ, inte på genomsnittslönen. På så sätt kan tröskeleffekter undvikas. Sedan gäller det ”bara” att se till att potten fördelas ut till löntagarna på så sätt att pengarna verkligen går till ”de hjälpbehövande”. Denna fördelning blir en svår men viktig hemläxa för LO:s medlemsförbund.
