En helg för ett par veckor sedan, när jag pustade ut hemma i huset i Gävle, fick jag för mig att jag skulle städa mina bokhyllor. Böcker och andra saker som under årens lopp stuvats in på hyllplanen var nu överdragna med ett lager damm och jag inbillade mig att det började lukta konstigt.
Jag föresatte mig att först kasta bort det som inte längre behövdes för att sedan gå vidare och torka rent det som skulle vara kvar. Sådant arbete tar alltid längre tid än man tror, eller hur? Det gäller särskilt om man som jag fastnar i minnen och funderingar kring de saker som kryper fram ur hyllornas gömslen. Oj, oj, ska jag verkligen kasta bort det här?, tvekar jag, trots att jag inte sett grejorna på åratal, än mindre behövt dem.
Till slut övervinner jag mig själv och kastar bort hälften av de onödiga sakerna. Den andra hälften sparar jag, så att jag har något att kasta bort om fem år eller så, när det är dags för nästa rensning.
Jag hittade en gammal pärm som jag inte kunde låta bli att bläddra i. ”Välkommen till Korsnäs” stod det på den. Den fick jag när jag började min bana inom massa- och pappersindustrin 1989. I pärmen kunde man läsa om saker man borde känna till i sin anställning och annat som hade att göra med livet i och kring fabriken.
Jag imponeras ännu av den breda satsningen på kompetensutveckling som erbjöds personalen, på och utanför arbetstid. I samma pärm fanns också utförlig information om de fackliga organisationerna på företaget; de hade självklart beretts möjlighet att själva bidra med eget informationsmaterial under en egen flik.
I informationen från Pappers kunde man läsa att förbundet hade 37 500 medlemmar och att 1 600 av dem jobbade i just den här fabriken. I dag är motsvarande siffror mindre än hälften; det är något att tänka på. Tänker på detta är just vad vi i förbundsstyrelsen gör i dessa dagar. Utvecklingen mot en, i antal sysselsatta räknat, mindre bransch avstannar inte.
Pappers valde för några år sedan att möta framtiden som ett eget, självständigt förbund. Då hade vi noga utrett vad som var bäst, att gå ihop med två andra förbund eller att fortsätta på egen hand. Det valet är gjort för överskådlig tid. Nu gäller det att stärka vårt, i antal medlemmar räknat, allt mindre förbund.
Vi måste fundera på hur vi ska arbeta fackligt i framtiden, både mot arbetsgivarna och internt i förbundet. Hur ska vi mötas i framtiden? Hur ska förbundet vara organiserat? Hur ska vi använda de resurser vi har? Vad vill medlemmarna att Pappers ska satsa på? Inför vår kongress 2014 ska vi utreda sådana saker. Det behövs för att vi vid kongressen ska kunna ta de beslut som vi anser vara nödvändiga för ett starkt, framtida Pappers.
Jobbet med att anpassa vårt förbund till nya tider liknar på sätt och vis städningen av en bokhylla. Vi måste titta på det vi har och fråga oss om det ska vara kvar eller inte. Det som fungerar bra och kan tänkas fortsätta med det dammar vi av och putsar blankt och fint för framtiden.
Inför annat kommer vi kanske att häpet fråga: ”Varför i hela friden har vi det här kvar?” Sådant måste vi göra oss av med. Det som inte längre gör nytta måste kasseras och ge plats för det nya som vi måste ha framöver. Vi får inte dröja länge med att starta detta viktiga arbete, för precis som städningen av bokhyllan tar det säkert längre tid än vi tror. Vi får inte fastna för länge i gamla minnen. Det duger inte att vara förlegad och dammig.
Fan ta oss om vi börjar lukta konstigt! Alla vi medlemmar i Pappers förtjänar ett starkt och modernt fackförbund.
