Fackens kamp har nästan suddat ut skillnaderna mellan svenska arbetare och tjänstemän. Ojämlikheten finns i stället mellan manliga och kvinnliga förbund.
Belgiens uppdelning i arbetare och tjänstemän med olika villkor för de båda grupperna har inte funnits i Sverige sedan slutet av 1970-talet. Då började nämligen tre nya lagar att gälla efter hårda påtryckningar från LO: Las, mbl
och arbetsmiljölagen.
– Tidigare var det mer branschvist organiserat genom kollektivavtalen. Genom de här tre lagarna så fick man ett antal generella lösningar för hela arbetskraften, säger Andreas Inghammar som är universitetslektor i handelsrätt på Lunds universitet.
Samma arbetstid, lika lång semester och likadana regler vid provanställning för både arbetare och tjänstemän alltså. Åtminstone i lagtexten. Men det som står i kollektivavtalen går före lagen.
Vissa fack har exempelvis valt att förlänga provanställningstiden medan andra har slopat den helt.
– De väsentliga punkterna kan man branschanpassa och det har man också gjort i hög utsträckning. Det har gjort att vi har en väldigt välfun-gerande arbetsmarknad internationellt sett.
Den främsta skiljelinjen finns inte mellan blåställ och skjorta, utan mellan mans– och kvinnodominerade förbund. De kvinnodominerade facken i LO och TCO har ofta sämre avtal och lägre löner än förbund med många manliga medlemmar.
– I takt med att arbetsmarknaden blir allt mer individualiserad finns det en risk att skillnaderna ökar. Det ställer stora krav på fackens agerande för framtiden, säger Andreas Inghammar.
