Vi har under en tid levt med ett mycket speciellt politiskt läge. Ett vänsterparti med ny partiledare i vardande, ett kristdemokratiskt parti med interna konvulsioner och en regering med närmast innehållslös agenda.

Ingenting av detta kan dock matcha den politiska dramatik som uppstått i och med Socialdemokraternas ledarkris.

Med tanke på den mediala uppmärksamhet som Socialdemokraterna har fått i årets inledning skulle man närmast kunna tro att partiet hade egen majoritet i riksdagen.

Man kan ha mycket synpunkter på vad som har hänt och på vad som bör hända framöver. Jag tycker att det är på sin plats att tacka Håkan Juholt för den insats han gjorde under sin partiledartid. Hans engagemang och idéer om en ny social demokrati har gjort avtryck i svensk politik.

Samtidigt har vi sett en ny ledare utses för Socialdemokraterna, Stefan Löfven. Det är en fackföreningskollega som genom sitt ledarskap för IF Metall visat stor integritet. Även om IF Metall i vissa frågor gjort vägval som inte helhjärtat applåderats av andra förbund, har Löfven alltid vunnit respekt bland kolleger och motparter.

Det är därför med stolthet och glädje vi välkomnar en facklig kollega och arbetare som partiordförande i Sveriges enda arbetareparti!

Av flera skäl är det viktigt att det kommer en väl sammansatt oppositionspolitik på plats. Det rasar en kris i Europa och även om vi i Sverige hittills kommit lindrigt undan så ökar risken för varje dag att vår exportindustri tar stryk.

Det behövs en jobbpolitik som kan vinna förtroende hos allmänheten, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Det är en klassisk vänstergren som de senaste åren tagits över av konservativa politiker.

Därför hoppas jag att svensk socialdemokrati ser det omedelbara behovet av en samlad jobbpolitik i hela Europa.

Vi har nu inom loppet av bara några år sett både finanskris och eurokris.

Medan euroländerna nu desperat söker räddning för den gemensamma valutan förvärras sysselsättningssituationen i hela Europa.

Ungdomar är värst drabbade av den arbetslöshet som nu breder ut sig.

Det är i längden ohållbart och frågan som alla måste ställa sig är: Varifrån ska de nya jobben komma? Nyliberala tänkare förstår inte frågan.

Arbetarrörelsen förstår frågan men söker svar. Det är skillnaden. Och hoppet om en bättre framtid.

Konklusionen är att det är hög tid att titta framåt. Arbetarrörelsen behöver ställa om siktet. Stefan Löfven sade i sitt installationstal att han är beredd att jobba hårt men att han litar på att vi ska göra skillnad tillsammans.

Så Stefan, även om det finns mycket att bita i kan du alltid räkna med att GS ska dra sitt strå till stacken.