Den här krönikan skrivs samma dag som partistyrelsen valde mig till ny ordförande för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. När jag för 30 år sedan tog uppdraget som kontaktombud för Metall på Hägglunds i Örnsköldsvik hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle bli IF Metalls förbundsordförande.
Lika lite har jag under min tid som förbundsordförande tänkt tanken att jag skulle bli ordförande för Socialdemokraterna. Mitt fulla fokus har hela tiden varit medlemmarnas bästa och jag har älskat mitt fackliga arbete. Att känna stödet från, och i olika sammanhang få företräda, ett så fantastiskt förbund är få förunnat.
Men nu har det kommit en tid då det finns ett stort behov av kraftsamling inom hela arbetarrörelsen. Den svenska modellen med sitt välfärds- och rättvisefokus är under stark attack. Därför är det otroligt viktigt att alla ledare inom rörelsen, fackliga såväl som politiska, tar sitt ansvar och anstränger sig till det yttersta. Den uppmaningen inkluderar naturligtvis även mig och därför har jag valt att axla det oerhört stora ansvaret, och privilegiet, att bli partiordförande.
När jag nu har fått chansen att förändra och förbättra löntagarnas villkor även utanför arbetslivet vill jag ta den. Jag kommer dock alltid med stolthet att bära med mig IF Metalls medlemskort överallt!
Mitt förra och mitt nuvarande uppdrag är på ett sätt väldigt olika, men mitt engagemang i både facket och politiken har samma ursprung. Viljan att utjämna villkor, bekämpa orättvisor och att värna alla människors lika värde är densamma i arbetarrörelsens båda ben, facket och politiken. Därför ser jag att jag på flera sätt kommer att jobba vidare med samma frågor fast på en ny arena.
På kongressen i juni 2011 tog vi i IF Metall tillsammans beslut om att halvera långtidsarbetslösheten bland förbundets medlemmar. Det är ett tufft och djärvt mål, men kongressen var villig att anta utmaningen.
Frågan om jobben är en av de frågor som jag nu tar med mig in i arbetet som ordförande för Socialdemokraterna. Den kommer att bli min viktigaste prioritering. Jag vill på alla sätt bryta den felaktiga bilden av att människor i Sverige inte vill jobba. Jag vet ju att IF Metalls arbetslösa medlemmar inte vill något hellre än att få ett jobb. Jag vet också att de med nuvarande regering inte ges rätt verktyg för att komma tillbaka.
Det alternativ i form av aktiv arbetsmarknadspolitik som socialdemokratin erbjuder som lösning på problemet måste bli tydligt för alla. Utmaningen att nå detta mål i rikspolitiken är lika tuff som den att nå halverad arbetslöshet för långtidsarbetslösa IF Metallare. Jag har med mig det mod och den beslutsamhet som IF Metalls kongressombud visade i frågan i somras. Det ser jag som en stor fördel.
Jag vill avsluta med ett stort och varmt tack för förtroendet att ha fått leda IF Metall. Jag vill tacka alla medlemmar och speciellt alla förtroendevalda som varje dag gör en mycket bra och viktig insats. De kunskaper och erfarenheter som ni har gett mig är på en rad områden en förutsättning för mitt fortsatta arbete som partiordförande.
