Allt oftare reagerar jag på regeringens tydliga ovilja att agera och ta ansvar.
Allt oftare reagerar jag på regeringens tydliga ovilja att agera och ta ansvar.
När ansvariga ministrar svarar på journalisternas frågor ikläder de sig en självgod min och hävdar att de minsann har gjort vad som behövs och att de problem samhällsmedborgarna upplever går att korrigera med några små regelförändringar. Deras budskap är: ”Det går bra för Sverige”. Jag har en stark känsla att inte alla håller med. Ta till exempel de som är förpassade till jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas, så kallade Fas 3.
Härom veckan arrangerade LO ett seminarium om Fas 3, (liksom LO och GS gjort tidigare), som kritiserade att innehållet och ersättningsnivåerna i Fas 3 inte håller måttet. Regeringens arbetsmarknadspolitik leder de facto inte till jobb. Tomas Tobé, Moderaternas ordförande i Arbetsmarknadsutskottet, svarade att han var både stolt och nöjd med vad de åstadkommit. Finns det problem ska regeringen ”titta på det”.
Det räcker knappast med att ”titta på”, det behövs istället en rejäl satsning på utbildning och subventionerade anställningar för att fler ska få chansen att återvända till arbetsmarknaden.
Ett annat område där det råder total idétorka och där regeringens ovilja att ta ansvar satt spår, är bostadspolitiken. Trots detta slår sig regeringen med bostadsminister Stefan Attefall (KD) i spetsen för bröstet i en debattartikel och hävdar att ”Regeringen har en heltäckande bostadspolitik”.
Med tanke på att det endast byggdes 22 700 bostäder under 2011, och att vi vet att det under många år behövs byggas minst det dubbla, känns det inte ens seriöst. En av de viktigaste delarna i alliansregeringens bostadspolitik är enligt Attefall en bättre fungerande andrahandsuthyrning. Vet inte riktigt hur, eller om, han tänker där? Det löser inte den bostadsbrist som mer än hälften av Sveriges kommuner lider av.
Fredrik Reinfeldt var ju även ute och ansåg att vi borde jobba tills vi är 75 år. Om Reinfeldts önskan är att fler ska jobba så är det en förutsättning att först se till att människor orkar jobba till ordinarie pensionsålder. I dag är det endast knappt hälften av GS medlemmar som tror sig kunna arbeta fram till dagens ordinarie pensionsålder. En stor anledning till detta är att man på grund av dålig arbetsmiljö slits ut i förtid.
På internationella kvinnodagen presenterade vi rapporten Jämställt arbetsliv – ett arbete på lika villkor om kvinnors situation inom skogs-, trä- och grafisk bransch. Rapporten visar att trivseln generellt är hög bland kvinnor på våra arbetsplatser, det är bra, men många upplever också problem med dålig arbetsmiljö, tråkiga och monotona arbetsuppgifter, arbetstider och lön. En dålig arbetsmiljö på arbetsplatsen drabbar kvinnor och män olika. Kvinnor drabbas i högre utsträckning av arbetssjukdomar och förslitningsskador. Detta beror i huvudsak på att kvinnor i större utsträckning har mer repetitiva och monotona arbetsuppgifter än män.
Vi ställer krav på regeringen att satsa på arbetsmiljöarbetet i stället för att rusta ner. Regeringens stora nedskärningar har fått stora konsekvenser. Nedskärningarna på Arbetsmiljöverket innebar bland annat att 30 procent av inspektörerna fick sluta och därmed minskade även inspektionsbesöken med närmare 30 procent.
Jag skulle även kunna ta exempel från många andra områden där regeringens trötthet lyser igenom, miljö- och klimatpolitik, bistånds- och utrikespolitik, näringspolitik, skogspolitik och många andra områden. En trött regering förlorar förr eller senare väljarnas förtroende. Jag hoppas det blir förr …
