Är du kvinna och jobbar i en mansdominerad bransch är chansen rätt stor att du ärvt yrket från din pappa. Camilla Hellén var lockad av pappa Bosses värld – och lön. Nu går hon i hans fotspår som gjutare.

Första vändan som sommarjobbare på stålverket gjorde hon för att pappa Bosse fanns på bruket.

– Det var en trygghet att han jobbade där. Sedan hade jag ju sett hans lönespecifikationer, säger Camilla Hellén och skrattar.

Max en eller två somrar hade hon tänkt stanna på bruket, inte en sekund längre. Nu har hon jobbat på Outokumpu i Avesta i tio år. I dag jobbar hon som gjutare – precis som pappa.

– Jag har nog alltid varit farsans flicka.

Att kvinnor går i sina föräldrars fotspår i branscher som är kraftigt mansdominerade är inte ovanligt. Det är en större andel kvinnor än män som ”ärver” jobben inom industrin, visar siffror som tidningen Du & jobbet låtit Statistiska centralbyrån ta fram. Allra vanligast är det bland kvinnliga processoperatörer inom stål- och metallverk.

För Camilla har pappa Bosses värld alltid känts lockande. När hon var barn jobbade han som lastbilschaufför och Camilla hängde med så ofta hon kunde på vägarna. Likadant var det när han mekade i garaget.

– Hon ville alltid vara med och tröttnade aldrig på att leta efter bultar, minns Bosse.

På gymnasiet utbildade sig Camilla till kallskänka. Ett jobb som hon aldrig riktigt trivdes med.

När pappan lämnat lastbilsjobbet för att bli gjutare på Outokumpu blev hon också intresserad. Lönen lockade och Bosse uppmuntrade henne att söka sig till bruket. Visst hade han och kollegorna undrat om det verkligen var ”fruntimmersgöra”,  men han hade sett andra kvinnliga sommarjobbare klara av det tunga jobbet.

– Nu håller vi karlar på att bli överflödiga, fruntimrena tar ju över bruket, säger han och ler.

I arbetslaget på gjutplan arbetar ytterligare två kvinnor.

– Det är inget märkvärdigt med det, tycker Camilla själv.

Men när stålverket har guidade visningar brukar vissa besökare göra stora ögon när de ser Camilla i farten. Hur hon lyfter hundratals kilo varje arbetspass och med van hand kör traversen med över hundra ton flytande stål. För henne är det vardag och det enda hindret är att hon inte är lika lång som killarna. Skulle en bult sitta riktigt hårt drar hon sig inte för att be om hjälp.

Ibland händer det att något moment tar några sekunder extra för att hon måste kämpa lite mer. Då har det hänt att någon äldre man knuffat undan henne för att göra jobbet själv.

– Lite klassisk bruksmentalitet finns väl kvar hos vissa, men det är inget jag bryr mig om.

En enda gång under alla år har hon fått en nedsättande kommentar, men den gången kom det från en tjänsteman. Det var vid ett tillfälle när hon tagit av sig skyddshjälmen.

– Han klappade mig på huvudet och sa ”du ska vara rädd om ditt söta lilla huvud”.  Jag blev riktigt förbannad efteråt.

Från killarna i arbetslaget har hon aldrig hört ett ord i den riktningen.

I dag har pappa Bosse lämnat gjutplanet och jobbar i verkstaden för att slippa skiftgången. Att hans dotter tagit över som gjutare tycker han inte är några konstigheter. Han kastar en snabb blick mot Camilla innan han får ur sig:

– Innerst inne är man nog lite stolt. •