Vi måste starta om maskin; det tar ungefär fem minuter”, säger lokföraren i tågets högtalarsystem. Inbromsningen var lätt obehaglig; det liksom stutsade och högg innan bromsarna slutligen bet ihop och det sprillans nya SJ 3000-tåget stannade med en krampryckning.
Jag tänker på alla gånger jag har suttit fast på tåg och stationer på grund av att något inte fungerat som det borde. När tågen går långsamt ser man desto mer genom fönstren. Naturen tål att tittas på, även längs sträckan mellan Gävle och Stockholm. Det verkar vara gott om rådjur i år.
Det är måndag och LO-styrelsen ska ha möte. Jag hoppas att jag ska hinna fram i tid. Vi är mitt uppe i avtalsrörelsen. Ja, inte vi i Pappers förstås; nu är det andra fackförbund som förhandlar, som Handels. Inom LO har vi en samordning där Pappers också är med. Vi befinner oss i ett kritiskt läge. Vi kräver jämställdhetspotter till de avtalsområden som har ett lågt löneläge.
Det är mest kvinnor som jobbar där. De tjänar sämre av minst två anledningar: för det första har kvinnor åtminstone tidigare varit hänvisade till sämre betalda jobb; för det andra betalas jobb med många kvinnor sämre automatiskt på grund av diskriminering, något som gäller än i dag. Det vill vi fackförbund inom LO-samordningen ändra på och därför behövs jämställdhetspotterna.
Arbetsgivarna inom Svenskt Näringsliv vill inte ha jämställdhetspotter. De pekar på industri-avtalet, som bara omfattar vissa parter inom industrisektorn, och ropar förtjust att detta avtal ska detaljstyra lönebildningen på hela den svenska arbetsmarknaden. Ingen ska kunna få större löne-ökningar än industrisektorns, oavsett hur goda skäl de än må ha. Den borgerliga regeringen säger sig inte vilja påverka lönebildningen, men rycker diskret i trådarna så att det statliga Medlings-institutet och dess företrädare lydigt lovsjunger det absoluta tak för allas löneökningar som indus-triavtalsparterna anser sig kunna sätta för både sig själva och alla andra.
Man kunde tro att arbetsgivarna fått en uppenbarelse. En vacker dag nedsteg den allsmäktige på jorden. Han stötte sitt grova, ludna pekfinger i bröstet på arbetsgivarna och regeringen och sade med avgrundsstämma: ”Mottag denna stentavla och läs vad på den står! Relativlöneförhållandena på den svenska arbetsmarknaden anno 2012 äro heliga och må icke på villkors vis rubbas till kvinnors fördel. Ingen lönediskriminerad kvinnlig yrkesgrupp ska genom extra löneökningar lyftas ur sin misär, men må väl stampas ytterligare ett stycke ned i gyttjan om så kan anses befogat, något som i slika fall meddelas av min ärkeängel Milton. Vet det!”
Arbetsgivarnas och statens trosbekännelse kan förefalla dem enkel och praktisk. För oss i LO-samordningen är den oacceptabel. I Pappers tar vi jämställdhet på allvar. När äntligen handfasta jämställdhetsåtgärder kommer på tal ställer vi upp för vi vill kunna se folk i ögonen och slippa slå ned blicken och generat skrapa med fötterna i gruset.
Det är allvar nu. Om inte jämställdhetspotterna förverkligas kommer jämställdhetskampen att ta ett stort steg tillbaka. Vi ger oss inte bara för att färden ibland går långsamt och ryckigt eller till och med tillfälligt spårar ur. I likhet med tåget kommer vi till slut fram.
