Om bara någon vecka har LO sin tjugosjunde kongress. Det är en händelse som är värd att uppmärksamma. Det kommer att väljas en ny ledning och det kommer att fattas en rad beslut som kan påverka samhällsutvecklingen i Sverige.

Ibland möter jag medlemmar som undrar vad vi ska ha LO till. Vad gör de som vi inte kan göra själva? Men den frågan är egentligen felställd. LO är inte de. LO, det är vi – industriarbetare tillsammans med undersköterskor, butiksanställda, busschaufförer, byggnadsarbetare och en mängd andra arbetare i olika branscher. Vi har en gemensam historia och vi har gemensamma problem som måste hitta sina lösningar. LO är vår gemensamma arena för samverkan.

Det största hotet mot fackföreningsrörelsen är den minskade organisationsgraden. Om allt färre är medlemmar i facket blir det också svårt att upprätthålla de kollektivavtal som hittills har utgjort lönegolvet på svensk arbetsmarknad. LO behöver därför ta ett helhetsgrepp om hur man organiserar människor på en arbetsmarknad som ser delvis annorlunda ut än den gjort tidigare, där människor i allt större utsträckning rör sig mellan yrken och avtalsområden och hur förbunden kan samverka i detta arbete.

Men allt är inte nattsvart. Det är inte så att människor vänder fackföreningsrörelsen ryggen. Under de senaste åren har tusentals män och kvinnor valt att bli medlemmar i IF Metall och vi har en organisationsgrad på cirka 80 procent.

Allt är inte heller stort och komplicerat. Snart är det sommar och många ungdomar som är ute på sitt första feriejobb kommer att ringa till LO:s hjälptelefon för att få veta vad de har för rättigheter. Det kommer förmodligen att vara deras första viktiga kontakt med fackföreningsrörelsen.

På lokal nivå kan LO samordna tvärfackliga medlemsutbildningar så att fler av våra medlemmar har möjligheten att lära sig mer om vad en fackförening är, hur man påverkar och hur man engagerar sig. Det är bara genom att ha fler skolade medlemmar som kan fungera som agitatorer ute på arbetsplatserna som vi kan stärka fackföreningsrörelsen.

Vi har också gemensamma intressen av att påverka politiken. I dag har Sverige en borgerlig regering som tror att man löser arbetslösheten genom att sänka nivåerna i a-kassan och kasta skattepengar på missriktade subventioner som inte ger nya jobb.

Det är inte kostnaden för att anställa som gör att arbetslösheten bitit sig fast.

Jag är övertygad om att vägen för att minska arbetslösheten inte går genom sänkta arbetsgivar-avgifter för unga eller en halverad restaurangmoms. Ungdomar vill ha jobb, inte billigare hamburgare.

Det handlar i stället om en ovilja hos den moderatledda regeringen att göra det som krävs för att skapa förutsättningarna för företag att växa och anställa. Det handlar om att ge de som är arbetslösa möjligheten att få den kompetens som gör dem anställningsbara. Men det handlar också om investeringar i infrastruktur som järnvägar och vägar.

Dessa och många andra frågor driver vi bäst i samverkan med andra. LO är viktigt för en sådan samverkan. Därför är det bra för IF Metalls medlemmar att vi har ett starkt LO som kan samordna de krav som Sveriges arbetare har.