Våren och försommaren är en tid då jag, i likhet med tjuren Ferdinand, gärna luktar på blommorna eller på annat sätt njuter av solsken och natur. Ledsamt nog blir det sällan särskilt mycket tid för sådan naturromantik; de fackliga uppdragen slukar mig med hull och hår. Som tur är ger även dessa uppdrag mening och innehåll åt livet.
Det händer saker hela tiden. Nyligen var det LO-kongress. Som ni vet kandiderade jag till uppdraget som LO-ordförande, men fick det inte. Undrar ni om jag är ledsen?
Nej, det är jag inte. Ett visst antiklimax blir det visserligen alltid när man kastar in handduken i en tävling, men jag har inte tagit illa vid mig. Tvärtom finns det mycket att glädjas åt. En ny LO-ledning om fyra personer är vald. De är alla duktiga männi-skor som verkar trivas tillsammans. LO-styrelsen utökades på så sätt att alla medlemsförbund nu har fått en ordinarie styrelseplats, något som inte minst vi i Pappers tycker är bra. Nu gäller det för både ledning och styrelse att snabbt få upp ångan och ta itu med alla de viktiga arbetsuppgifter som väntar. Mycket talar för att det kommer att gå bra.
Det viktigaste av allt är att bli överens inom LO inför avtalsrörelsen som börjar i höst. Det handlar dels om att fastställa gemensamma krav som förbunden, eller i vissa fall LO, ska försöka driva igenom i förhandlingarna. Det svåraste blir antagligen även denna gång att enas om ett bra sätt att driva frågan om jämställda löner.
Hittills har ett par olika modeller för jämställdhetspotter prövats. Meningarna om jämställdhetspotternas förträfflighet har varit delade, men till slut har förbunden kunnat enas om någon modell. Därefter har storleken på jämställdhetspotten diskuterats.
Åren 2007 och 2010 nåddes enighet också om pottens storlek, men 2011 uppstod en spricka som fick tre förbund att ställa sig utanför samordningen. Det var förstås ett svaghetstecken. Trots det har vissa avtalsområden som var föremål för jämställdhetspotterna (och några som inte var det), tack vare LO-samordningen, lyckats få lite extrapengar.
Jag måste le åt de mer eller mindre kreativa beräkningsmetoder som parterna och medlarna använt sig av för att kunna säga att avtalens värde blev precis ”märkets” 2,6 procent.
En titt på vissa av de avtal som tecknats väcker en fråga av annat slag, nämligen om det verkligen räcker med gemensamma krav. Risken finns att förbundens förhandlare, i arbetet med att genomdriva de gemensamma kraven, glömmer att försvara de bra saker i avtalen som man redan tidigare har förhandlat sig till. Det kan vara regler för makt, inflytande, ob-tillägg, övertidsersättningar, arbetstidsregler, trygga anställningar och annat värdefullt.
Mycket talar för att de gemensamma kraven bör kompletteras med gemensamma begränsningar av vilka eftergifter som förbunden får göra. Helst vill vi förstås inte göra några eftergifter alls, men i praktiken brukar en viss byteshandel ske under förhandlingarna. En sådan byteshandel får inte urarta till oordnad reträtt. Om inte det fackliga försvarsspelet prioriteras lika högt som offensiven, kommer vi att förlora matchen. Här har vi nog en del att lära av arbetsgivarsidans samordning.
LO har också mycket att jobba på när det gäller opinionsbildning. Facket måste få en starkare röst i samhällsdebatten; om detta verkar alla vara överens. Det finns många bra uppslag kring hur det ska åstadkommas och vi bör allvarligt överväga dem alla. Efter att ha hört flera medryckande tal på LO-kongressen känner jag mig övertygad om att det kommer att gå bra. Vår nye LO-ordförande Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson är lyckligtvis både röst- och färgstark.
