Nedläggning Tänk dig att du är klubbordförande för sex hundra personer. Och så lägger arbetsplatsen ner. Du kallas till förhandlingsbordet för att hitta lösningar för var och en. Hur gör du nu?
Uppgörelsen i Gislaved
- Avtalspension till alla som hade fyllt 59 år när beslutet om nedläggning kom. De fick 80 procent av bruttolönen (inklusive skifttillägg, övertid och så vidare) till och med 65 års ålder.
- Avgångsvederlag till alla, även nyanställda. Storleken varierade med ålder och anställningsår. Minst en månadslön, högst nio.
- Individuella lösningar för dem som så behövde. Till exempel kunde Continental bekosta omskolning och lastbilskörkort.
Kaarle Heinos bästa råd.
1 Se till att ha ett koncernfackligt arbete. Det är ett mycket bra forum att utbyta idéer och erfarenheter i.
2 Samarbeta med andra fackklubbar på arbetsplatsen. Arbetare och tjänstemän sida vid sida. Då är det lättare att få gehör. Det underlättar också för arbetsgivaren att bara ha en motpart i stället för flera.
3 Ta det lugnt! Låt kunskaperna växa med det som sker. En nedläggning äger inte rum över en natt.
4 Gå till förhandlingsbordet, diskutera och lyssna. Ta sen en paus och återkom när beslutet är väl genomtänkt.
5 Ställ rimliga krav. Det finns inget att tjäna på att vara en bråkstake. Den som är villig att diskutera har större chans till framgångar än den som stångar sig blodig.
6 Se upp med avtalspension! Den som inte hittar något jobb kan nekas ersättning från a-kassan. Det hände flera i Gislaved. Då kan det vara bättre att lägga pengarna i en pensionsuppgörelse
i stället. Rådfråga ekonomiska experter om vilka konsekvenser en uppgörelse kan få.
Gislavedsparken, våren 2002. Flera månader har gått sedan Continentals omkring sju hundra anställda fått veta att fabriken ska läggas ner i Småland. Samtidigt får fabriken i Portugal EU-bidrag för att utöka sin produktion. Folk är förbannade. Arbetsglädjen är inte direkt på topp. Till sommaren ska det sista däcket tillverkas i Gislaved.
Kaarle Heino, dåvarande Industrifackets ordförande, fattar mikrofonen och blickar ut över folkhavet. Så gott som alla sex hundra medlemmar har kommit hit.
Han har förberett med overhead, storbildsskärm och dubbla högtalare för att alla ska se och höra honom berätta om vad klubben lyckats få arbetsgivaren att gå med på. Avtalspension till dem som fyllt 59 när beslutet om nedläggning kom, avgångsvederlag till var och en och individuella uppg … Nu bryter tumultet ut. Två årslöner ska det vara! Det får minsann arbetarna i vissa andra länder. Röster höjs, folk pratar i mun på varandra, åsikterna om hur mycket en däckarbetare är värd går isär. Två högtalare räcker inte längre för att Kaarles lågmälda finlandssvenska ska nå ut. Han avbryter mötet.
Tio år senare. Det är fredag, Kaarle är ledig från sitt jobb som mekaniker på Gislaved Gummi och tar en fika med Dagens Arbete på Linnéas konditori. Vi pratar hur det var att hamna i centrum av en av Sveriges största och mest skandalomsusade företagsnedläggningar. Han är lugn och eftertänksam. Bråkstakens raka motsats. Samarbetsvillig och diplomatisk. En lokalkändis som inte har något intresse av att stå i centrum.
– Vi var faktiskt flera, påminner han. En hel styrelse. Det är så det ska vara, alla tar det som händer efter kunskap och förmåga.
Arbetare i olika åldrar, med varierande antal år i företaget, med eller utan utbildning, somliga med någon typ av funktionshinder. Alla med olika förutsättningar att hitta något annat. För dessa skulle nu Kaarle och övrig klubbstyrelse förhandla fram så bra lösningar som möjligt.
Inte visste han hur de skulle göra, situationen var helt ny. Men som klubbordförande hade han fått ett förtroende som han tänkte förvalta så ansvarsfullt han bara kunde. Han skulle behålla lugnet, inte flippa ut, inte börja sova dåligt på nätterna. Och han vägrade stressa. Fabriken skulle inte lägga ner över en natt, det fanns gott om tid att låta kunnandet och besluten växa allteftersom.
Continental hade ingen som helst skyldighet att vara generösare än lagen – som säger att det är lön under uppsägningstid som gäller, varken mer eller mindre. På Continentals fabrik i Österrike, som också skulle läggas ner, skulle de anställda få mer. Avgångsvederlagen, som är inskrivna i den österrikiska lagen, fick tjäna som riktmärke. Gislaved skulle inte ha någon realapp.
Det gick. Förvånansvärt bra.
– Det var inte speciellt svårt, minns Kaarle. Vi behövde aldrig slå näven i bordet, aldrig bråka. Vi kunde alltid diskutera sakligt.
Trots att dåvarande Svenska arbetsgivarföreningen, Saf, hade avrått Continental från att betala något extra eftersom fler i så fall skulle kunna ställa liknande krav vid stora nedläggningar, fick däckfabrikens anställda en förhållandevis generös uppgörelse. Det fanns flera orsaker till det, gissar Kaarle.
- Däckklubben gjorde gemensam sak med tjänstemannafacken på fabriken och gick till förhandlingsbordet sida vid sida. Alla satt i samma båt och samma uppgörelse skulle gälla alla. Det underlättade också för företaget som inte behövde komma fram med flera olika uppgörelser.
- Det internationella samarbetet med koncernfacket var till stor hjälp. Genom det var det lätt att ta reda på vad de anställda på fabriken i Österrike fick. Koncernfacket hade också en representant i koncernledningen och kunde påverka i positiv riktning.
- Däckklubben hade en rejäl slant i kassan. De kunde åka ner i flera busslaster till Hannover och demonstrera utanför koncernledningen. De kunde också åka till Stockholm och visa sitt missnöje.
- Medirna var på de anställdas sida. Företaget kallade aldrig till presskonferenser. Det gjorde facket och kunde därmed hyfsat ensidigt bilda allmän opinion.
Mötet i Gislavedsparken må ha havererat, men i till sist blev de flesta trots allt nöjda när de insåg att facket hade mjölkat ut vad som gick och lite till. Man vill förstås alltid ha så mycket som möjligt, säger Kaarle. Men när man börjar från noll är det svårt att veta vad som i slutänden är rimligt.
– Varje situation är speciell. Så här gjorde vi, men det kan vara helt fel nån annanstans.
