LO-kongressen är nu avslutad och den nya ledningen, med Karl-Petter Thorwaldsson i spetsen, får ingen rast och ro. Redan i juni påbörjas en process med LO:s styrelse vars syfte är att få ihop en samordning inför kommande avtalsrörelse.
Glädjande nog tycks allt fler inse vikten av att hålla ihop, något som också präglade kongressdebatten i lönebildningsfrågan. Det finns alltså förutsättningar för en ny LO-ledning att lotsa förbunden in i en gemensam samordning.
Ett lika svårt men mer långsiktigt arbete är nya ledningens förmåga att driva facklig-politiska frågor. Kongressen var väldigt måna om att det facklig-politiska samarbetet med Socialdemokraterna skulle fortsätta. Thorwaldsson har dock förutskickat ett LO med högre integritet och skarpare linje mot partiet. Det tycker jag är en lovande inställning.
Såväl Socialdemokraterna som LO mår bra av att vi renodlar våra roller. LO-förbunden och dess företrädare är inga politiker. Vi driver våra medlemmars krav utifrån en facklig utgångspunkt. En del av de kraven kräver politiska lösningar och då är det naturligt att samarbeta med det parti som ligger närmast våra fackliga värderingar.
Kongressen tog också beslut om att arbeta mot vinster i välfärden. Ett beslut som säkert kommer att skapa debatt i det socialdemokratiska partiet. Kanske denna fråga blir en första prövning för en mer självständig facklig hållning i politiska frågor?
Den allmänna bilden av LO som en federation på dekis är väl etablerad, särskilt i borgerliga medier. Traditionella arbetaryrken tappar i relation till tjänstemannasidan. Den tillväxt som sker hamnar framför allt i mer svårorganiserade service- och tjänsteförbund.
Trots detta har LO:s förbund överlevt en av de svåraste perioderna i svensk fackföreningsrörelses historia. En finanskris som lett till en jobbkris. En massarbetslöshet som sätter press på våra kollektivavtal. Detta samtidigt som den borgerliga regeringen urholkat ett av de viktigaste värnen, vår a-kassa. I denna ogästvänliga miljö har LO:s förbund under förra kongressperioden rekryterat 430 000 nya medlemmar. Svåra utmaningar finns det fortfarande, men det är definitivt inte sotdöden som väntar.
Det är alltså en solid grund som Wanja Lundby-Wedin lämnar över efter tolv års ordförandeskap i LO. Helt säkert en lockande utmaning för en splitter ny LO-ledning.
I detta sammanhang ska GS även fortsättningsvis vara ett aktivt LO-förbund. Vårt förbundsmöte ska i mitten på juni behandla en rad viktiga framtidsfrågor. Styrelsens ambition är att kraftsamla för vår viktigaste uppgift.
Att vara närvarande på arbetsplatserna och att ha duktiga företrädare så nära medlemmarna som möjligt är vår största utmaning. En utmaning som kräver mycket resurser. Jag ser fram emot en konstruktiv och intressant debatt i dessa frågor på förbundsmötet.
Detta är sista krönikan inför sommaruppehållet. Jag vill passa på att tacka för alla inspirerande möten ute i landet och tillönska alla medlemmar och krönikeläsare en riktigt skön och avkopplande semester.
Till hösten fortsätter äventyret. I ett fackförbund nära dig!
