Jag hade velat skriva något roligt i dag, något kvickt och spirituellt som jag då skrev om Pappers medlemmar som brukshundar, något som retade några men gladde de flesta.
Kanske kunde jag ha skrivit om mod och harhjärtan som den gången då vi funderade på att bilda ett nytt fack med Grafikerna och Skogs och Trä, något som gladde några men retade de flesta. Ni minns kanske också min rapport från Bangkok 2007 och vad jag en natt drömde där. Ja, något sådant kul hade jag velat skriva, men jag kan inte, inte nu.
”En 26-årig kvinna som fastnade mellan två 20 ton tunga pappersrullar på Iggesunds bruk avled på lördagskvällen. Hon avled troligen omedelbart. Händelsen utreds som en arbetsplatsolycka.”
Det var nära att jag hade missat den lilla notisen då jag skumläste de senaste nyheterna på Svenska Dagbladets hemsida. Jag läste den en gång till innan jag fattade: det hade hänt igen. Genom fönstret på den lilla campingstugan där jag satt kunde jag se två damer med stora bestar till hundar. Damerna, hyggligt överviktiga, klev långsamt av och an i sina flip-flop-tofflor och pratade om något som jag – det insåg jag snabbt – bara var glad över att slippa höra. Hundarna slet i kopplen. Jag tittade på min laptop igen. Notisen stod fortfarande kvar.
Vad gör man när man är på hundutställning på en campingplats i Morokulien och får veta att en pappersindustriarbetare har klämts till döds på sin arbetsplats? Jag fick lust att ställa mig upp och skrika:
SKA DET VARA SÅ DJÄVLA SVÅRT ATT SE TILL ATT MÄNNISKOR INTE BLIR DÖDADE PÅ SINA JOBB!?!
Det fanns ingen att skrika åt, dessutom visste jag svaret: ja, det är svårt. Jag visste också att det på många håll görs stora ansträngningar för att undvika olyckor, det gäller säkert också på Iggesunds bruk, men uppenbarligen görs det inte tillräckligt mycket. De ständigt återkommande olyckorna är det hårdhänta beviset för arbetsmiljöarbetets otillräcklighet.
För några år sedan, i samband med en dödsolycka i en annan fabrik, övade företagets vd på vad han skulle säga på den presskonferens som väntade. ”Det här är en tung industri. Det kommer alltid att ske svåra olyckor”, sade han prövande. Den fackliga företrädaren såg på honom och påpekade att så kunde han väl inte säga; nog hade han väl högre ambitioner än så? Vd:n slog ned blicken och konstaterade att, nej, så kunde han ju inte säga.
Det finns bara en acceptabel vision för döds-olyckor på jobbet och det är nollvisionen. Aldrig, aldrig, aldrig kan vi acceptera att våra kamrater dör när de jobbar ihop sitt levebröd. Alltför länge har vi uthärdat dödsbuden, porträtten och de levande ljusen, minnesstunderna med den gråtande direktören, polisens uttalande i tidningen, krisgrupperna, Arbetsmiljöverkets förelägganden, de anhörigas tackbrev till facket för stöd i en svår tid. Inget av allt detta vill vi egentligen ha. Vi vill ha trygga och säkra arbetsplatser. Vi vill ha våra arbetskamrater vid liv!
Arbetsgivaren har huvudansvaret för arbetsmiljön, men du har också ett ansvar. Du vet vad du ska göra. Följ säkerhetsföreskrifterna och använd skyddsutrustningen! Anmäl alltid risker, tillbud och olyckor! När facket frågar dig om du vill bli vald till skyddsombud så svarar du: ”Ja tack. Det är ett uppdrag för mig!”
