Har facket spelat ut sin roll? Frågan ställdes på årets internationella Anna Lindh-seminarium. Fackföreningsrörelsen tappar onekligen mark i ett globalt perspektiv.
Endast 7 procent av världens löntagare är fackligt organiserade. Viljan att organisera sig ökar paradoxalt nog inte i takt med ökad arbetslöshet och otrygghet. Behovet av en socialt hållbar utveckling är uppenbar, men fackets attraktionskraft är svag.
Detta stämmer till noggrann eftertanke. Fackföreningsrörelsen har helt enkelt misslyckats med att balansera följdverkningarna av en globaliserad arbetsmarknad. Dagens företag opererar på en marknad som blir alltmer integrerad. Strategiska ledningsbeslut fattas utifrån detta perspektiv. Både företag och löntagare är lättrörliga. I dag är 51 av världens 100 största ekonomier företag. Nationsgränserna suddas ut allt mer.
För drygt hundra år sedan utvecklades infrastrukturen i Sverige. Järnvägar byggdes, vägnätet förbättrades. Ökad geografisk rörlighet gjorde att den lokala arbetsmarknaden utsattes för konkurrens. De fackliga företrädarna var kloka och förstod nödvändigheten av att bygga fackliga strukturer på nationell nivå. Lokala fackföreningar och kollektivavtal ersattes med nationella förbund och rikstäckande, branschvisa kollektivavtal. Det var den tidens utmaning. Det var inte lätt och det tog lång tid, men riktningen var glasklar.
På samma sätt måste vi som i dag är verksamma våga ta nästa språng. Det är inte svårt att se den fackliga utmaningen i dagens värld. Problemet är att strategiska beslut i vår rörelse alltjämt fattas utifrån nationellt perspektiv. Kopplingen mellan internationellt fackligt arbete och arbetsplatsfrågor har inte alltid varit glasklar. Men faktum är att dagens arbetsvillkor i allt större utsträckning avgörs i ett internationellt sammanhang. Våra nationella verktyg blir därför trubbiga.
Nyckeln till att vända den negativa trenden finns inom räckhåll. Vi behöver samla oss till en gemensam facklig strategi för att möta dagens globaliserade arbetsmarknad.
Men det är inte enbart en facklig angelägenhet. Hög arbetslöshet, otrygga anställningar och sociala spänningar får nämligen oönskade konsekvenser. Framförallt ungdomars situation är allvarlig. Människors frustration kan lätt kanaliseras i politiska rörelser som kräver ökad protektionism. Därifrån är inte steget långt till att främlingsfientliga krafter stärks. En utveckling vi för övrigt redan ser i Europa. Det borde ligga i allas intresse att stänga dörren för ett sådant scenario.
Såväl politiker som företag borde därför se nödvändigheten av en socialt hållbar arbetsmarknad. Utan en stark fackföreningsrörelse är det inte möjligt. Eller som Barack Obama uttryckt det: Facket är inte problemet, snarare en del av lösningen.
Så svaret på frågan är nej. Facket har inte spelat ut sin roll. Vi måste snarare spela en ny roll. Det kommer inte att bli lätt. Det kommer att ta tid. Men riktningen är glasklar. Det är dags att kavla upp skjortärmarna.
