Kassan bör utreda påstådda fel i läkarutlåtanden direkt i stället för att frågan hamnar i domstol. Det säger kammarrättsråd Henrik Jansson som är specialiserad på socialförsäkringsmål.
Dagens Arbete har tidigare skrivit om sakfel och förvanskningar i de utlåtanden som Försäkringskassans läkare skriver. Personerna i Dagens Arbetes reportage fick nej till arbetsskadeersättning (livränta) med argument som hämtats från de felaktiga intygen.
Försäkringsdirektör Bengt Sjärnsten sa i en intervju att kassan inte kan ta bort eller ändra i ett läkarutlåtande. Det enda sättet för en person att gå vidare är att överklaga i domstol, enligt Stjärnsten.
Henrik Jansson, som är domare i Kammarrätten i Stockholm, säger att det inte bör finnas några oklarheter när Försäkringskassan avgör ett ärende. Han vill inte ge några synpunkter på Försäkringskassans arbete, men i princip ska ärendena vara färdigutredda innan de hamnar i domstolen.
– Om det finns substans för påståenden om fel i utredningen bör Försäkringskassan ta reda på hur det ligger till. Försäkringskassan ska ju göra en opartisk bedömning av ansökningarna.
Om Försäkringskassan inte rättar till ett fel och motsättningen finns kvar i överklagan till domstolen, gör ni en utredning?
– Jag har själv inte varit med om något sådant. Jag har heller inte hört talas om att det skulle vara ett vanligt problem.
– Ett sätt att räta ut oklarheter kan vara att domstolen har en muntlig förhandling där den enskilde och Försäkringskassan deltar.
– I princip kan man höra den behandlande läkaren vid en sådan förhandling men vi brukar inte kalla in den försäkringsmedicinske rådgivaren (Försäkringskassans läkare).
Förvaltningsdomstolarna (förvaltningsrätt, kammarrätt och högsta förvaltningsdomstolen) har en viss utredningsskyldighet, men det är inte en kristallklar regel. Den säger att rätten ska se till att ett mål blir ”så utrett som dess beskaffenhet kräver” och vid behov tala om hur utredningen bör kompletteras.
– Förvaltningsdomstolarna hämtar inte in egna utredningar särskilt ofta, säger Henrik Jansson. Det har blivit mer som i allmänna domstolar där två aktiva parter står mot varandra.
Henrik Jansson berättar att systemet såg annorlunda ut tidigare. Försäkringskassan var inte part i målet. När den enskilde överklagade ett av kassans beslut i domstolen gick nog domstolens utredningsskyldighet längre.
– När det händer i dag gäller det oftast en medicinsk fråga där parterna har olika uppfattning. Då kan domstolen hämta in ett utlåtande från en expert.
En enskild person och en statlig myndighet står emot varandra. Men är de jämlika parter?
– Nej, självklart inte, men Försäkringskassan har som myndighet en skyldighet att vara objektiv. Det innebär att kassan även ska lyfta fram sådant som talar till den enskildes fördel.
– Skulle Försäkringskassan driva en process för att i alla lägen vinna skulle det inte vara förenligt med skyldigheten att vara objektiv.
Men om nu Försäkringskassan brister i sin objektivitet, kan personer få rätt i domstolen?
– Domstolen ska ta ställning till om Försäkringskassans beslut är rätt eller fel. Men vi har ingen granskande roll gentemot kassan. Kassan har ett myndighetsansvar och de enskilda tjänstemännen har ett tjänsteansvar att göra objektiva utredningar. Vi kan inte ifrågasätta själva handläggningen. Det är justitieombudsmannen (JO) som ska granska om det har gjorts fel i myndighetsutövningen.
Enligt lagen är en person försäkrad i befintligt skick. Den som råkar ut för en skada eller olycka ska bedömas utifrån sina egna förutsättningar. Hur tillämpar ni den regeln i domstolen?
– Det är en princip som är ganska svårt att veta hur långt den går. Högsta förvaltningsdomstolen har i ett fall från 2007 beskrivit hur den ska tillämpas.
– I målet hade en kvinna cyklat till jobbet och ramlat omkull och slagit ut framtänderna. Tänderna var extremt kariesangripna, vilket gjorde att kassan ansåg att tändernas dåliga skick var den avgörande orsaken till att de lossnat.
– Men kvinnan fick rätt i domstolen. I det här fallet var alltså kvinnans angripna tänder hennes ”befintliga skick”.
– Jag har själv suttit som domare i ett mål som handlade om en taxichaufför som hade invandrat till Sverige från ett krigshärjat område för ett antal år sedan. När han kom till Sverige gick han igenom en lång rehabilitering för att komma över sina trauman.
– Några år senare blev han svårt misshandlad av en kund. Försäkringskassan menade att de psykiska problem han fick efter misshandeln berodde på hans bakgrund.
– Men kammarrätten hade en annan syn på saken. Rätten konstaterade att mannen var fullt rehabiliterad och arbetsför före misshandeln. Möjligen drabbades han hårdare än någon annan som inte hade hans bakgrund. Men det fick man tillskriva hans befintliga skick. Kammarrätten dömde till hans fördel.
En av industriarbetarna som är med i vårt reportage fick sin nackskada erkänd som arbetsskada, men depressionen hon drabbades av efter många års smärta och misslyckade försök till rehabilitering/omskolning var ingen arbetsskada, enligt Försäkringskassan. Ett av argumenten var att depressionen likaväl kunde ha utlösts av hennes svåra barndom.
– Jag kan inte kommentera ett pågående mål. Men i princip så bör ökad sårbarhet inte vara en konkurrerande skadefaktor. Ökad sårbarhet ska inte försvåra möjligheterna att få en arbetsskada godkänd.
Fotnot: Henrik Jansson har många års erfarenhet av socialförsäkringsrätt. Han har, förutom sitt arbete som domare, jobbat i socialdepartementet och medverkat i utredningar. Han är medförfattare till lagkommentarer till arbetsskadelagen och han var ledamöt i Arbetsskadekommissionen (som kom med en rapport tidigare i höst).
