Upptakten inför 2013 års avtalsrörelse är nu i gång. På plus-kontot kan vi påräkna ett enat LO.
Till skillnad från förra årets splittring är nu LO-förbunden överens om en starkare armkrok än på länge. De samordnade kraven är förvisso inte många men vi kan konstatera att en ökad jämställdhet inte är en quick-fix. Samordningen tar därför sikte på åtgärder som sträcker sig både över kort och lång sikt.
Det kortsiktiga handlar om hur man ska kunna göra en omfördelning av löneutrymme så att de lågavlönade områdena (som i första hand sammanfaller med hög andel kvinnor) får bättre utfall. Årets samordningsmodell med krontalshöjningar åstadkommer just detta.
Samtidigt måste vi på längre sikt bryta traditionella strukturer på arbetsmarknaden. Ett mer jämställt uttag av föräldraledighet gynnar även löneutvecklingen för kvinnor. Forskning visar att kvinnor ligger i linje med mäns löneutveckling fram till den dag det är dags att skaffa familj. Det är därför inte långsökt att etablera ett samband mellan föräldraledighet och relativ löneförsämring. Därför spelar kravet på en föräldraförsäkring en viktig roll.
Svenskt Näringslivs första kommentarer på LO:s gemensamma krav är avvisande. Man menar att LO:s förbund företräder dem som redan har jobb, men blundar för alla som står utanför arbetsmarknaden. Det handlar så klart om en klassisk intressetvist om lägstlönernas betydelse för att få främst ungdomar i arbete.
Det går att tro sig veta mycket om detta. Jag har i vart fall aldrig mött en arbetsgivare som avstått från att anställa på grund av att ingångslönerna är för höga. Det är nog snarare efterfrågan på företagets produkter som styr viljan att anställa.
Detta leder oss fram till orosmolnen. Nu rullar en ny varselvåg över landet. Som vanligt får GS medlemmar en stor släng av sleven. Våra branscher är i stor utsträckning utsatta för internationell konkurrens. Det vi nu ser är en vikande europeisk marknad. I normala fall brukar den svenska kronan nedvärderas i samband med konjunkturnedgångar. Då stärks konkurrenskraften per automatik. I kölvattnet av eurokrisen har det motsatta skett. Kronan har stärkts och försämrat konkurrensförutsättningarna.
Det som ytterligare förvärrar läget är den i stort sett obefintliga byggmarknaden. I idealläget kan en stark hemmamarknad kompensera för bortfall i exporten. Så är det alltså inte nu och vi kan konstatera att alla faktorer verkar i fel riktning.
Om man vandrar omkring i Stockholm märker man inget av detta. Här lever vi i en bubbla av ständig tillväxt och inflyttning. En verklighet långt bortom det som möter människor i Tibro, Orrefors och Säffle. Det är en ständig strukturell omvandling av Sverige. Trycket ökar på storstadsområdena samtidigt som glesbygdskommuner kämpar för att överleva.
Det är oansvarigt att inte se denna långsamma utarmning. Är det någon som på allvar kan påstå att regionalpolitik står högt på dagordningen i dagens Sverige?
Det vilar därför ett stort ansvar på regeringen för att balansera rådande läge. En mer expansiv finanspolitik för att stimulera efterfrågan skulle hjälpa. En mer offensiv bostadspolitik skulle kunna rulla i gång hjulen.
Industriellt byggande skapar jobb i glesbygd. Löser bostadsproblem i storstäder. Vad väntar vi på?
