Nu har LO spikat sina avtalskrav. Efter månader av förberedelser har LO:s medlemsförbund enats om en gemensam plattform inför de kommande avtalsförhandlingarna.
Det har varit ett arbete som inte varit utan problem. Som ni minns sprack samordningen delvis förra gången det begav sig. Det var inte bra, det inser nu alla. Då var det jämställdhetspotterna, eller snarare förbundens olika åsikter om dem, som var grunden till osämjan. Jämställdhetspotter har genom åren funnits i lite olika varianter. Den gången skulle potterna ge fackförbund med låga löner rätt att kräva större löneökningar än andra. På så sätt skulle lönesättningen för kvinnorna bli mer jämställd med männens. Det är ju som bekant så att kvinnor ofta är lönediskriminerade. Alla blev till slut överens om att jämställdhetspotter skulle finnas, men på sluttampen uppstod oenighet om hur stora de skulle vara. Ett visst missnöje fanns också hos vissa förbund som tyckte att de borde ha fått – men inte fick – tilldelning av potterna.
Det vi LO-förbund har sysslat med de senaste månaderna är att skapa en uppsättning avtalskrav som alla kan vara överens om och hålla fast vid ända in i mål. De olika förbundens hjärtefrågor ska på något sätt finnas med. Naturligtvis har vi begränsat oss till det viktigaste, annars hade kravlistan blivit ohanterligt lång. Det mest väsentliga har också kommit med och på ett sådant sätt att kraven kan accepteras av alla i LO-lägret. Där finns jämställdhetskrav, men utan jämställdhetspotter. Där finns krav på löneökningar, utformade så att de gynnar lågavlönade utan att för den skull riskera reallönen för dem som har ett högre löneläge.
För att ytterligare trycka på för bättre jämställdhet, finns där också ett krav på en ny avtalsförsäkring, ett föräldrapenningstillägg som ska utgå till alla anställda som är föräldralediga. Vi inom massa- och pappersindustrin har i vårt avtal om allmänna anställningsvillkor redan i dag en liknande förmån. LO:s tanke är alltså att skapa en försäkring som omfattar alla i LO-kollektivet.
Allt detta är naturligtvis gott och väl, men det finns förstås en hake. Jag tänker som du förstår på arbetsgivarna. De brukar inte gilla våra avtalskrav och verkar inte göra det den här gången heller. På Svenskt Näringslivs hemsida kan man läsa att ”LO:s lönemodell tränger ut jobb” och att låglönesatsningar ”skapar trösklar” för unga och utlandsfödda. Håhåjaja! Det är vad de alltid brukar säga när facket vill hjälpa de löntagare som har det sämst. Visst skulle säkert några fler ”erbjudas arbete” om lönerna sänktes kraftigt. Ännu fler skulle säkert tillkomma om folk erbjöd sig att jobba gratis, eller varför inte rent av betalade för att få arbeta. Det finns mycket ironiskt att säga om arbetsgivarnas inställning till lågavlönade. Av deras klagolåt kan vi dra slutsatsen att de aldrig har behövt försöka dra sig fram på en sådan inkomst som de lågavlönade arbetarna inom LO-förbunden har.
Om vi i fackföreningsrörelsen hade accepterat ett låglöneträsk av den typ som arbetsgivarnas förslag skulle leda till, hade vi aldrig uppnått det relativa välstånd som svenska löntagare trots allt har. Det finns alltså all anledning för LO-förbunden att stå enade bakom sin avtalsplattform. Med tanke på den rådande lågkonjunkturen är det en enighet som kommer att behövas.
