Viktigast är att klara reallönerna, både för medlemmarna och för Sveriges ekonomi. Det menar GS ordförande Per-Olof Sjöö.
För tredje gången i rad går fack och arbetsgivare in i en avtalsrörelse i en period av ekonomisk osäkerhet. Inte minst GS branscher har fått känna av effekterna av minskad efterfrågan och en stark krona. Men GS förbundsordförande Per-Olof Sjöö vill inte kalla läget för en kris.
– Det värsta var 2008 och efterdyningarna efter den finansiella krisen. Det var en väldigt annorlunda situation. Det här betraktar jag som en lågkonjunktur och det är vi vana vid att hantera.
Inbromsningen började före sommaren och har accelererat under hösten. För GS har problemen varit märkbara längre än så. Småhusbranschen som har lidit av allt mer pessimistiska byggprognoser upplevde många varsel redan förra året. Tidigt efter sommaren kom så flera besked om neddragningar och konkurser i sågverksbranschen.
– Vi var först ut. Men nu märker vi en liten stabilisering, säger Per-Olof Sjöö.
Facken inom industrin och LO bedömer att lönekravet på 2,8 procent ligger inom ramen för vad den konkurrensutsatta industrin klarar av. På den nivån garanteras också en reallöneökning.
– Viktigast för oss är att vi klarar reallönerna, säger Per-Olof Sjöö. När vi frågar våra medlemmar är det alltid den frågan som kommer i topp. Det är också samhällsekonomiskt viktigt att vi tar ut det utrymme som finns. Om vi inte gör det försämrar vi sysselsättningen genom att vi stryper konsumtion som inte är inflationsdrivande.
Den överenskommelse som industrifacken gör med motparterna på arbetsgivarsidan ska utgöra en norm för de löneökningar som resten av arbetsmarknaden följer. Att inte stå emot arbetsgivarnas krav på mycket låga löneökningar riskerar i slutändan att slå tillbaka mot den internationellt konkurrensutsatta industrin, menar Per-Olof Sjöö.
– En normering kan det bara bli om andra accepterar den.
En för låg överenskommelse ökar risken för att industrins avtal inte blir den norm som arbetsmarknadens parter de senaste 15 åren har varit överens om att det ska vara. En farhåga är att det i sin tur skulle leda till att lönekraven från andra fackförbund drivs upp till en nivå som inte är hållbar för den internationellt konkurrensutsatta industrin.
Facken inom industrins krav utgår från en avtalsperiod på ett år. Arbetsgivarna skulle gärna se en längre överenskommelse. Något som facken inte utesluter, men då vill de ha något i utbyte. Ett exempel är en vidareutveckling av det system med arbetstidsförkortning som finns i de flesta avtal.
Målet är att nå upp i en arbetstidsförkortning på 100 timmar per år. Dessutom vill Facken inom industrin införa en modell som tillåter att man sparar sin arbetstidsförkortning för att kunna delpensionera sig.
– Det är ett krav som vi märker ökar från våra medlemmar. Och skulle vi få till ett sånt system så är jag positiv till en längre avtalsperiod, säger Per-Olof Sjöö.
Hur skulle längden på avtalet påverka fackens krav på löneutrymmet?
– Man får väl ha vårt krav på 2,8 procent per år som en utgångspunkt.
Vad tror du GS medlemmar tycker om kravet?
– Det kan nog vara lite olika. Det beror på hur man ser på framtiden. Jobbar man på ett företag där man har uppsägningsförhandlingar kanske man tycker att det är balanserat. Andra kanske tycker att det är för lågt.
