Det är inte bra att vara tjej, speciellt inte ”dum blondin”. Efter att i sex år fått det tydligt inpräntat blev allt svart för Malin. Hon hamnade på hjärtintensiven, blev sjukskriven för utmattnings-depression och rådd att inte gå tillbaka till stenbrottet.
Tio minuter i nio började hjärtat slå hårdare. Paniken. Rasten var nära. Rast betydde att han skulle hoppa in i det lilla båset i hennes bergstruck, flytta sin kropp ännu närmre, ta henne på låren, kletande smeka henne över axlarna, lukta på hennes hals och titta ner i hennes urringning. Malin själv stirrade rakt fram, bet ihop. Klockan nio och klockan tolv. Varje dag, samma sak.
Första gången han tafsade på henne var Malin helt nyanställd. Efter flera år med osäkra inkomster och oro över att inte kunna försörja sina barn var hon nu överlycklig. Hon var verkligen fast anställd. Hon dög som hon var och om hon inte gjorde något dumt nu skulle hon aldrig någonsin behöva komma tillbaka till det livet igen. Det var det som snurrade i hennes huvud då, första gången som han tog på henne. Du kan inte göra någonting. Det här får du leva med om du inte vill tillbaka till det andra livet. Tankarna flög runt, som ett mantra.
– Det var så allt började. Med hans vidriga kvinnosyn.
De befann sig på Ballast stenbrott i Södra Sandby i Skåne. Hon hade sett hur han behandlat andra som han tyckt illa om, släppt stora stenar i truckarna så att hela båsen skakade och fått andra kollegor att vända sig mot dem. Precis så skulle han också behandla Malin när hon till slut gick till arbetsledaren. Hon ville få en förändring. Arbetsledaren förstod inte vad hon pratade om, sa att det var något som hon fick lösa själv. Men det löste sig aldrig. Åren gick, Malin tjatade om att något nytt skulle hända men fick aldrig se skymten av något ens i närheten. Hon såg hur andra fick de jobb som hon själv sagt att hon ville ha och stressen över att mannen fortfarande kunde sätta sig bredvid henne i bergstrucken fortsatte att ta över hennes liv.
– Du är ju tjej, det här kan inte du göra. Det var så det kändes som att de tänkte.
Efter sex års kamp på arbetsplatsen förändrades allt. Malin hade efter en lång dags fint och stillsamt studentfirande av sonen precis sjunkit ner i sitt vanliga kvällsbad. Snabbt kände hon att hjärtat började slå hårdare, kroppen skaka och allt svartna. Hon tog sig ur vattnet, svimmade och började krampa, hamnade på något sätt i en ambulans, blev inlagd på hjärtintensiven och fick se starten på sitt nya liv. Diagnosen blev utmattningsdepression och hjärnskakning. Och där mitt i kaoset fanns det en läkare som faktiskt ville lyssna på hennes berättelse, som valde att föra hennes talan mot företagsledningen, få med facket i förhandlingen och som fick henne att aldrig någonsin sätta sin fot på arbetsplatsen igen.
– Jag är inte alls en liten viol i en hörna, jag säger till vad jag tycker. Men att aldrig bli trodd på, det tär på en.
Skräcken i att mitt i depressionen prata om åren som gått, om allt hon blivit utsatt för och hur det skulle tas emot av andra blandades med den lilla kämpaglöd hon fortfarande hade kvar. I stunden nöjde hon sig med den förlikning som hon tillsammans med läkaren, personalansvarige och facket kom överens om. Trots det pyr fortfarande ilskan över att mannen inte vet om att just han gjort att hon tvingats lämnat det jobb hon annars fortsatt med livet ut.
Richard Bengtsson var arbetsledare under åren och medger att han kunde ha skött händelsen bättre. Det tog flera år innan han först förstod vad som hände. Efter ett möte mellan Malin och mannen trodde Richard att allt skulle bli bra, men det var inte så det blev.
– Klart jag känner att jag kunde ha agerat hårdare på en gång, säger han.
Richard Bengtsson beskriver branschen som speciell med en jargong som är svår att förändra. Han säger också att en del av problemet ligger i att de tjejer som anställs tar efter männens sätt att bete sig i stället för att vara sig själva och våga säga till direkt när något känns fel. Trots att det inte alls känns bra när han tänker tillbaka på de år som gått, tror han ändå att de alla har lärt sig något av det.
För Malin betydde förändringen en ny start med utbildning som återigen gett henne det självförtroende hon en gång hade. Den nya starten har gjort att hon nu också kan se tillbaka på det som hände med nya ögon. Den lilla människa hon då kände sig som är som bortblåst.
– Om man är tjej måste man vara 150 procent bra för att duga. Det var jag. Det var bara ingen som ville se det.
