Vad tror ni tomten kommer med i år? Det är snart jul och därför dags att börja spekulera. Vi ska ha stort julklappsbyte bara några dagar före julafton. Vi i Pappers har precis slagit in våra fina julklappar i kulört papper och knutit en vacker rosett i kring. Javisst! Vi är också tomtar! Själv är jag Pappers tomtefar och ni är alla nissar och nissor.
Vi får inte tänka på oss tomtar som dumma; det är vi inte. Tvärtom är vi goda, välmenande och generösa. Vi tror gärna att alla andra tomtar är likadana, men riktigt säkra är vi inte. Den gamla skogstomten, förlåt skogsindustritomten ska det vara, kan ibland vara lite vresig under julklappsbytet. Han klagar högljutt på klapparna han får, fastän de han själv ger inte alltid är så fina. Ja, trumpen och missnöjd kan han vara, men det brukar bättra sig efterhand. Fram i mars tittar solen fram och dagsmejan får skogsindustritomten att tina upp. I april känns allt bra och han traskar hemåt ganska nöjd med det lilla han ändå fått.
Men hur ska det bli nu? Skogsindustritomten är försvunnen! I stället har det kommit en ny och hittills okänd tomte i trollskogen. Stor och tjockmagad står han där, den nya industriarbetsgivartomten.
Vi papperstomtar och våra kompisar skrev tillsammans med övertomten Karl-Petter en önskelista med några saker som vi alla ville ha. För säkerhets skull berättade vi i förväg för arbetsgivartomtarna, ifall de skulle tappa bort önskelistan. Då vaknade den nya industriarbetsgivartomten till.
”För högt och för kort!” ropade han upprörd.
Tomtemor, alla tomtars gemensamma urmoder, hörde hans utbrott och sade stilla:
”För högt, för kort, för långt eller för brett – det är väl inte så farligt. Om kvittot finns kvar är det ju bara att gå tillbaka till tomteverkstan och be att få byta.”
Oräkneliga var de avtalsoveraller som var sydda av alldeles för flexibelt tyg som halkade ned runt fotknölarna och hotade att stjälpa oss över ända.
Stumma av beundran lät vi denna de ribbstickade yllelångkalsongernas livsvisdom sjunka in i medvetandet. Visst var det så! Varenda jul hittills hade vi själva fått klappar som vi måst byta. Oräkneliga var de avtalsoveraller som var sydda av alldeles för flexibelt tyg som halkade ned runt fotknölarna och hotade att stjälpa oss över ända. Alltför bekanta var alla de undermåliga lönehöjningsstövlarna, fulla av öppningsklausulhål genom vilka isbjörn och snövessla obehindrat syntes kila, upp över blåfrusna tomtetår som förgäves flytt fimbulvintern upp på de lövtunna dispositivitetssulorna.
Vi får väl prata med den nya industriarbetsgivartomten. Kommer han med skräpjulklappar klagar vi och lämnar tillbaka dem. Kanhända hittar vi klappar att byta med varandra? Om vi får det vi önskar kanske vi kan hitta något fint att ge tillbaka. Fast några lägre klappar har vi inte. Månntro kan vi hitta någon som är längre?
