I förra numret av Dagens Arbete skojade jag lite om avtalsrörelsen genom att beskriva den som ett julklappsbyte tomtar emellan. Skulle arbetsgivarna återigen kräva ”flexibilitet”, dvs makt till dem själva att ensamma bestämma de anställdas löner, arbetstider och annat viktigt på arbetsplatserna?
Jodå, de är sig lika. Hittills har de haft usel utdelning på dessa arbetarfientliga krav, och ännu sämre ska den bli i framtiden. Det finns ingen som helst anledning att Pappers medlemmar ska hunsas, minska sin inkomst och anpassa sina liv till det arbetsgivaren, från stund till annan, får för sig är lämpligt. De anställda, som genom sitt arbete skapar alla de värden som uppstår i företagen, ska behandlas med respekt!
Om jag ska peka på något särskilt i arbetsgivarkraven, får det bli deras fokus på arbetstiderna och på det som allmänt kommit att kallas för ”krisavtalen”.
Här vädrar arbetsgivarna morgonluft, mycket på grund av de eftergifter som vissa fackförbund har gjort i den rådande lågkonjunkturen såväl som i finanskrisen för några år sedan. De anställda får t ex bara 90 procent av lönen och får inte möjlighet att arbeta mer än 80 procent av den vanliga arbetstiden.
Arbetsgivarna kan skrämmas med överdrivna uppsägningsvarsel som de sedan i barmhärtig mildhet kan dra tillbaka när facket gått med på att sänka de anställdas löner. Räddade jobb, men bara på papperet. Vid behov av att rädda ansiktet på de fackliga företrädarna i fråga, tillhandahåller den nöjde arbetsgivaren förstås gärna rundhänt tilltagna siffror över antalet räddade jobb.
Somliga försöker trösta sig med att krisavtalen inte minskar de anställdas timlöner. Lönen minskar visserligen, men arbetstiden minskar lika mycket eller mer, alltså är timlönen oförändrad eller rentav höjd.
Den facklige företrädare som känner glädje inför detta torde dock vara en för lycka särskilt gynnsamt disponerad person, väl rustad för ett liv i salighet och harmoni oavsett vilka påfrestningar verkligheten utsätter honom och hans medlemmar för. Han borde väl också, i konsekvens med samma märkliga logik, glädja sin arbetsgivarmotpart och sina medlemmar genom att sänka löner och arbetstider ännu mer. Om lönerna sänktes till 20 procent och arbetstiden till 10 procent skulle alla krisavtalens förmodat positiva effekter förstärkas enormt, och detta vid fördubblade timlöner!
Ack ja! Det finns mycket att ironisera över. Den samlade fackföreningsrörelsens sätt att hantera den uppkomna situationen lämnar, så här långt, en del övrigt att önska. De starkt högerpolitiserade arbetsgivarorganisationerna har med krisavtalen genomfört lyckade angrepp och gjort principiellt viktiga genombrott. De inblandade facken har i motsvarande grad gjort långtgående eftergifter och illa planerade reträtter.
För oss i Pappers är det en hederssak att stå emot arbetsgivaroffensiven på vårt frontavsnitt. Vi släpper ingen djävul över bron! Om arbetsgivarna vill ha ett nytt, långt och just kollektivavtal enligt normala principer ska vi diskutera det. Om de vill pracka på oss krisavtal får de kalla handen. Så ser Pappers erbjudande ut.
