Jag känner två tonårsgrabbar, två bröder. De är sådär drastiskt, lurvigt opolerade som bara killar i den åldern kan vara: snälla och hänsynslösa; kluriga och korkade; varma och bullriga. Korsa en teddybjörn med en babian och du får en tonårsgrabb.
Jag tänker på dem i dag efter att vi i LO-styrelsen har pratat om rasism och främlingsfientlighet. Unga män ur arbetarklassen är som bekant – många opinionsundersökningar tyder på det – särskilt benägna att sympatisera med de främlingsfientliga Sverigedemokraterna.
Om grabbarna jag känner är rasistiska partisympatisörer vet jag inte; de har nog inte tänkt så långt. Klart är dock att deras grumliga utbrott mot ”turkar” och ”negrer” skulle vinna omedelbar sympati hos Sverigedemokraternas järnrörs-viftande partifunktionärer.
Invändningar från mer sansande och stillsamma personer i bekantskapskretsen har svårt nå fram till pojkarna. De sakliga synpunkterna om människors lika värde har det lite kämpigt kan man säga, ungefär som en snöboll i helvetet eller en söndagsskolelärarinna i Sodom.
Vad dessa bröder, Sveriges troligen ledande konsumenter av kebab, egentligen har för anledning att klaga på turkar, är en smula oklart. Samma sak gäller den påstådda motviljan mot ”negrer”, ett begrepp som de för övrigt efter behag utvidgar till att gälla närapå vem som helst. Jag känner mig ganska säker på att deras attityd inte beror på studier av rasistiska urkunder eller på alltför flitig läsning av Tintins äventyr i Kongo eller om Pippi Långstrumps pappa. Nej, förklaringen får nog sökas på annat håll.
En dag sade en av killarna att bilverkstaden där han praktiserade inte fick kunder till sin biltvätt eftersom ”ett gäng negrer” tvättade bilar till kraftigt underpris. Jag påpekade att det antagligen berodde på att Fredrik Reinfeldts regering göder många mindre nogräknade arbetsgivare med Fas3-pengar som de glatt missbrukar på beskrivet sätt.
Ett klagomål borde därför riktas mot regeringen, tyckte jag. Detta verkade faktiskt också göra visst intryck på gossen ifråga.
Det gäller nog att skrapa på folks attityder. Varför säger till exempel mina vänner tonårspojkarna sådär? Säkert innehåller svaren mycket struntprat, med det finns antagligen också ibland ett eller annat sakförhållande som spelar in, självupplevda händelser som med rätt eller orätt kan skyllas på någon människa av utländsk härkomst.
Alla människor har lika värde, men å andra sidan är ingen perfekt och ofelbar.
Om någon i din närhet uttalar sig rasistiskt eller främlingsfientligt ska du svara tufft. De som kör med rasistsnack förtjänar inget finlir och silkesvantar.
Fråga hela tiden varför. Varför, varför, varför? Den som är missnöjd har ofta en förklaring på lut, om än aldrig så dålig. Vi måste skilja de arga tonårspojkarna från de egentliga fullkornsrasisterna! När diskussionen blir konkret uppstår chanser att sortera bort skitpratet och i stället bena ut eventuella problem.
Vi i arbetarrörelsen måste presentera de goda lösningarna på samhällsproblemen. Det är fan inte lätt, men bara så kan vi rädda människor ur rasisternas klor.
