Det är måhända för tidigt att analysera årets avtalsrörelse eftersom alla avtal ännu inte är i hamn. Det finns dock anledning att reflektera över lönebildningen i Sverige.
Ett grundfundament i svensk lönebildning handlar om den internationellt konkurrens-utsatta industrins lönenormerande roll.
Det handlar helt enkelt om att de som är beroende av att konkurrera på en internationell marknad också ska ange vilket löneutrymme som är bäst avvägt.
Det skapar stabila spelregler på arbetsmarknaden och lägger god grund för reallöneförbättringar till alla löntagare samtidigt som vi inte prisar ut jobben.
Det finns alltså goda skäl att värna industrins roll som lönenormerare. Varken industrins arbetsgivare eller fackliga organisationer kan dock på egen hand stå för normeringen. I själva verket uppstår inte en normering förrän andra parter förhåller sig till de avtal som träffats inom industrin. Därför är det en risk förknippad med att träffa avtal först. Avtal som man inte säkert kan säga accepteras av andra som normgivande.
I årets avtalsrörelse har det också varit debatt om att industrins normering är alltför distinkt. Relativa löneförändringar på områden där man upplever sig felavlönade är inte möjliga om industrins märke ska råda.
Dessa inbyggda risker måste naturligtvis hanteras. För det första är det viktigt att industrins normering sker så brett som möjligt. Det etablerade samarbetet mellan industrifacken inkluderar förbund inom samtliga tre centralorganisationer. Det borgar för en normering för hela arbetsmarknaden.
För det andra har vi en samordning inom LO. Det har varit mycket diskussioner om krontalssatsningen i LO-samordningen. Jag tycker det vore bra för hyfs i debatten om man lyfte fram att LO-samordningen också innehåller en acceptans för industrins lönenormerande roll.
Från Svenskt Näringslivs håll har det tagits till brösttoner när kvinnodominerade förbund träffat avtal i enlighet med LO-samordningens krav. Industrins normering håller inte, har det framförts.
Det som Svenskt Näringsliv missar är att lönebildningen skulle gå i putten om deras brösttoner skulle få gehör. Det skulle i längden leda till ett inre tryck som får systemet att implodera.
Vad LO:s förbund egentligen gör är att vårda industrins lönenormering för långsiktig hållbarhet. För GS, IF Metall och Livs är detta en mycket svår balansgång.
Det ligger sannerligen i vårt intresse att industrin ska normera. Men det måste vara ostridigt fördelaktigt att ha en ordning där det på förhand är bestämt hur detta ska gå till.
Alternativet är fri dragningsrätt på industrins märke. Risken att de första avtalen blir golv för andra skulle öka dramatiskt. Det tjänar inte heller Svenskt Näringslivs medlemmar på. Så i stället för att brösta upp sig vore det på sin plats med en tacksamhetens tanke till LO-förbunden.
