Ibland kan en människas livsvillkor sammanfattas i en enda mening. Bland alla papper min mamma lämnade efter sig fanns ett brev från Försäkringskassan: ”Din pension är nu 9 284 kronor i månaden.”
Kanske minnet sviker mig när det gäller det exakta beloppet, men det var ungefär så. Meddelandet hade ett par år på nacken. Jag tror faktiskt hon kravlade sig över 10 000 på sluttampen. Lägg till det en tusenlapp i avtalspension.
Hur sjutton fick hon det att gå ihop? Antagligen med hjälp av den sorts sparsamhet som får en människa att klippa anteckningslappar ur gamla kuvert och spara plåtlock till urätna syltburkar.
Du som läser min krönika har det nog bättre förspänt. Du har kanske jobbat i din fabrik under många år. Då har du jobbat ihop mer pengar både hos Försäkringskassan och i avtalspensionen. Ändå kan ditt pensionsbesked komma att bli en obehaglig överraskning för dig. Hur mycket det blir beror lite på, men det talas ofta om att pensionen blir ungefär 60 procent av lönen. Många tycker det är för lite och pensionssparar själva, om de har råd vill säga.
Nu höjs röster för att pensionsåldern ska höjas, att vi ska jobba längre upp i åren. Det är ingen populär idé, för att uttrycka sig försiktigt, men argumenten för låter sig inte så lätt sopas under mattan. Medellivslängden ökar stadigt. Det går, vid oförändrad pensionsålder, åt mer pensionspengar för att upprätthålla pensionärernas standard livet ut, pengar som måste komma någonstans ifrån. Om inte pensionsnivåerna ska sjunka måste antingen någon stoppa in mer pengar i systemet eller så måste vi jobba längre. Jag utgår krasst från att ingen vill korta medellivslängden …
Att höja pensionsåldern i takt med ökad medellivslängd kan teoretiskt verka som en enkel och praktisk lösning. En väl bibehållen kontorist, endast lätt grånad, sade i en tv-intervju att hon kunde jobba tills hon blev 70 år. Eventuellt ville hon gå ned på deltid. Problemet är att hennes jämnåriga inom t.ex. vården och industrin inte ens orkar jobba till 65 år. Ska vi ha särskilda pensioner för dem?
Vilket ansvar ska facket ta för medlemmarnas pensioner? Vi har förhandlat fram avtalspension. Pappers och en del andra förbund har dessutom avtal med arbetsgivarna om kortare livsarbetstid med hjälp av arbetstidskonton där de anställda kan välja mer pension, mer ledig tid eller mer pengar.
Räcker det? I årets avtalsrörelse kom flera fackförbund överens med sina arbetsgivare om att bygga upp ett till pensionssystem avsett för delpension. Vad jag förstår får de anställda betala denna nya pension helt och hållet själva, genom lägre löneökningar och genom andra eftergifter till arbetsgivarna. Pappers diskuterade delpension mycket med vår arbetsgivarmotpart. Vi kom fram till att inte införa något nytt pensionssystem nu. En arbetsgrupp ska utreda frågan under ett par år.
Det är något konstigt med att de anställda ska betala delpension helt och hållet själva. Arbetsgivarna har helt klart ett intresse av att hemförlova de arbetare som blivit nötta och trötta. Ansvarsfulla arbetsgivare i industrin brukar avsätta betydande belopp till avgångspensioner och avgångsvederlag att använda vid personalneddragningar. Är jag överdrivet misstänksam om jag anar att arbetsgivarna räknar med att delpensionssystemet kommer att spara pengar åt dem i den änden?
Det är ett anständighetskrav att arbetsgivarna tar sin del av finansieringen av ett eventuellt framtida delpensionssystem.
