Mina barn upphör aldrig att förvåna mig. – Bärplockare från Thailand? Det finns väl inte?
Orden kommer från min 20-åriga dotter. Det är söndag. Familjen sitter i Toyotabussen på väg hem från en expedition i inre Gästrikland, ett försök att få våra hundar att valla får. Vissa talanger finns kanske, ännu så länge väl dolda. Jag vet inte, för jag är ingen expert. Ja, sådant kan man också pyssla med under sin korta stund på jorden. Ett gäng trötta bearded collies slöar i bagageutrymmet.
– Jag menar, flygbiljetten kostar väl femton tusen spänn bara den? Hur har de råd? Det kan väl inte löna sig?
Jag förklarar så gott jag kan. Nej, de har inte råd; de tvingas skuldsätta sig. Nej, det lönar sig sällan; de blir grundlurade, blåsta, antagligen skuldsatta för evig tid. Min dotter är förvånad och lite upprörd.
Jag tänker på det där när jag på måndagen tar tåget till Stockholm. På Dagens Nyheters hemsida läser jag om en Thailändsk bärplockare i Umeå som tagit sitt liv. Han ska ha oroat sig mycket för att komma hem från Sverige tomhänt och skuldsatt, skulder som han inte kunde betala tillbaka.
Jag bestämmer mig för att inte grubbla över att dottern tills igår missat det vid det här laget mångåriga thailändska inslaget i bärskogarna. I stället skickar jag henne en länk till artikeln på Facebook.
Det pågår så mycket skit på den svenska arbetsmarknaden. Utnyttjandet av bärplockare är bara ett exempel. De lurade skogsarbetarna från Kamerun finns i färskt minne. Underbetalda lastbilschaufförer från Östeuropa transporterar varor inom Sverige, ofta i slitna och farliga fordon. När de inte har jobb får de inget betalt och tvingas leva som råttor i sina bilar på någon parkeringsplats, utan sanitära bekvämligheter. En del av dem frestas att stjäla diesel för att kunna dryga ut kassan med bränslepengarna.
Bygg- och anläggningsnäringarna verkar i allt högre grad infekteras av lönedumpning genom att entreprenörsföretag använder sig av underentreprenörers underentreprenörer i en lång, grumlig kedja. I kedjans slut finner man utsugna arbetare från fattiga länder.
Hur ser det förresten ut i massa- och pappersindustrin? Inte så illa som på vissa andra håll, men vi kan inte slappna av. När större ombyggnader, saneringar och rivningar utförs kommer entreprenörerna in i våra fabriker. Vet vi verkligen hur de anställda hos entreprenören har det? Hur är det med underentreprenören? Och under-under-entreprenören?
Här har Pappers avdelningar ett stort ansvar för att hålla koll och ifrågasätta de entreprenader som verkar skumma. Ett vettigt och anständigt krav är att den översta entreprenören ska garantera att kollektivavtal finns och tillämpas på alla nivåer, att arbetsmiljö och andra förhållanden är goda. Regeringen presenterar ibland åtgärder som påstås fixa problemen. Det gör de inte, för åtgärderna är tandlösa. Någon måste driva på för krafttag och nafsa politikerna i hälarna.
Driva på och nafsa … Kanske ett gäng fårhundar kan göra nytta trots allt? Jag får bestämt prata med min dotter igen.
