Facken inom industrin har nyligen presenterat en rapport som granskar utvecklingen av globala arbetskraftskostnader. Det visar sig att svenska löntagare de senaste femton åren haft en reallöneutveckling i världsklass.
Orsakerna till detta är flera. En viktig omständighet är att inflationen i Sverige är extremt låg. Det gör att även små nominella höjningar ger pengar i plånboken. Det vore inget problem om det inte vore för att den låga inflationen bidrar till låg aktivitet i ekonomin och därmed spär på en onödigt hög arbetslöshet. Detta är något som Riksbanken borde fundera på.
Arbetsmarknadens parter ansvarar för att det är ordning och reda på lönebildningen i Sverige. Starka normerande riksavtal med hänsyn tagen till internationellt konkurrensutsatta sektorer borgar för en långsiktigt sund reallöneutveckling.
Det är väl få saker som skapar större legitimitet åt fackföreningsrörelsen än att leverera reallöneutveckling till medlemmarna. Därför är det oroväckande att utvecklingen med sifferlösa avtal tilltar.
Begreppet sifferlösa avtal syftar till att beskriva ett centralt tecknat avtal utan angivande av lönökningsutrymme. Poängen är helt enkelt att löneökningen ska bestämmas på företagsnivå. Fenomenet har ännu ingen omfattning i det privata näringslivet men är på stark frammarsch i stat och kommun, främst för tjänstemän.
Varför är detta då ett problem? Arbetsgivarnas argument för sifferlösa avtal handlar oftast om rent ideologiska skäl. Man vill helt enkelt att det är de enskilda företagens betalningsförmåga som ska avgöra löneökningsutrymmet.
Fackens motiv är mer komplicerade. Det kan inte uteslutas att en del fackförbund betraktar den starka normeringen som en tvångströja. Genom att träffa sifferlösa avtal försöker man skjuta sina medlemsgrupper över de löneökningar som resten av arbetsmarknaden fått i sina siffersatta avtal. Detta alldeles utan insyn och för den delen förankring i en bredare krets.
Det är naturligtvis avvägningar som varje förbund självständigt ska göra. Problemet är att om fenomenet får spridning riskerar vi en lönebildning som de senaste 15 åren placerat Sveriges löntagare i topposition vad gäller reallöneutveckling.
För GS medlemmar handlar det om huruvida man ska ta risken att vara med i ett industriavtal vars syfte är att träffa avtal först på svensk arbetsmarknad. Det blir naturligtvis svårt för en förbundsledning att motivera det om man inte är hyfsat säker på att man inte utgör språngbräda för andra grupper.
Om denna utveckling fortgår ser jag framför mig en lönebildning som sakta men säkert havererar. Svensk arbetsmarknad skulle därför tjäna på en bredare diskussion om hur lönebildningen ska gå till. Vi har tid att göra det fram till nästa avtalsrörelse. I potten ligger en lönebildning som under ordnade former levererat reallön.
Just därför är det viktigt att både arbetsgivare och fackförbund kan lyfta blicken och sätta in sitt eget agerande i ett större sammanhang. Det har Sveriges löntagare rätt att förvänta sig.
