Det blir höst. Träden försöker desperat hålla fast vid sina sista löv. De ser ut att skämmas där de står med sina nakna grenar och böjer sig i vinden. Lämnar röda täcken på gångvägarna in mot centrum.
Jag följer elljusspåret ut mot Nackareservatet innan flyttlådorna kallar mig tillbaka till andrahandslägenheten. Packar ner minnena av åren som gått i påsar och lådor. Plockar ner fotona från kylskåpet och kastas än en gång ut på en bostadsmarknad där marknaden tagit över politiken och bara de med pengar ska ha någonstans att bo. Det är dags att än en gång ta farväl av en adress som jag i det längsta försökte att inte kalla ”hemma”. Jag visste vad det skulle innebära när jag väl skulle vara tvungen att packa mina väskor igen; just denna känsla av att bli utkastad, att inte vara välkommen, att ha misslyckats. Men skulden är inte min. Jag önskade mig aldrig en verklighet där bostadsförmedlingarna skulle ersättas av bostadsbutiker.
Regeringens politik har varit framgångsrik; en del kan tjäna pengar på bostadsbristen, medan vi andra får skuldsätta oss för livet eller flytta runt på svarta andrahandskontrakt med ockerhyror.
Jag loggar in på bostadsförmedlingen och måste ändå skratta lite åt att det finns en flik som heter ”Bostadssnabben”. Efter flera år i bostadskön blir jag inte ens kallad på visningar i Stockholms ytterförorter. Räknar jag på det inser jag att med nuvarande styre så kommer jag vara flera år över trettio innan jag har en chans på en egen lägenhet i den här staden.
När någon frågar om jag trivs här svarar jag att jag inte vet. Att jag har bott i Stockholm i snart fem år men att jag fortfarande inte har någonstans att kalla ”hemma”. Jag undrar om det ens är lönt att lägga min nya adress på minnet. Posten letar sig fortfarande fram till mina gamla lägenheter och når mig ibland med överkryssade postnummer, gatunamn, c/o-adresser jag sedan länge lämnat bakom mig. Jag antar att en del meddelanden aldrig når mig.
Jag kan vakna om nätterna och inte veta åt vilket håll väggarna går. Jag är fast i minnet av tidigare kvällar i andra kvarter. Jag kan se Tunavägens ljus silas in genom persiennerna på Emågatan, Sockenplans kritvita väggar kasta skuggor in över Snöskostigens smala stolsryggar, höra Tumbas åkrar susa genom Fridhemsplans trafik. Alla adresser bar nummer mitt minne har raderat, men min kropp lär sig långsamt glömskans genvägar. Jag sträcker ut handen mot osynliga ljusknappar på väg in i köket. En av hundratusentals i Sverige som nu förgäves letar eget boende.
Jag tänker att vi borde göra som de som sålde ut allmännyttan till lägstbjudande, fast med omtanke i stället för med egennytta; ge bort regeringens övernattningslägenheter till bostadslösa barnfamiljer, bjuda ut bostadsministerns villa till ungdomar som fortfarande bor hemma, låta papperslösa flytta in i slottets 1430 rum. Och senast den 14 september nästa år se till att regeringen ordnat adressändring bort från Rosenbad.
