Det var med sorg och bedrövelse som jag den 17 oktober tog emot nyheten om att ytterligare en dödsolycka inträffat på en industriarbetsplats. Två män som jobbade för en underentreprenör på SSAB i Luleå dog när tjära läckte ut ur en cistern under högt tryck.
Mitt i bedrövelsen då tankarna främst går till de omkomnas anhöriga blev, och blir, jag också upprörd. Detta för att olyckan på SSAB inte är någon enskild händelse. Faktum är att arbetare i Sverige i dag riskerar sina liv på arbetsplatsen – varje dag. En arbetare i veckan dör på jobbet och kommer aldrig mer tillbaka hem till sin familj.
Att arbetsmiljön på industriarbetsplatserna fortfarande är sådan att människor går till jobbet med livet som insats är oacceptabelt. Det går inte att ha något annat förhållningssätt än att det krävs nolltolerans mot dödsolyckor. Det måste finnas ett arbetsmiljöarbete och säkerhetstänk som verkligen fastnar och som även omfattar de jobb som utförs av personal hos bemanningsföretag och underentreprenörer. Förebyggande arbetsmiljöarbete måste prioriteras och ingen ska behöva delta i farlig produktion utan att i förväg ha fått en ordentlig genomgång av riskerna och hur dessa kan undvikas.
Varje facklig organisation har ett ansvar i detta, men det är framför allt ett ansvar för landets alla arbetsgivare. Samtidigt är det också ett ansvar som staten måste ta. De senaste sju åren har vi sett hur arbetsmiljöarbetet hamnar längre och längre ner på dagordningen.
Regeringen har bland annat dragit ner på Arbetsmiljöverkets resurser så att antalet inspektörer nu ligger på ett minimum. Den har också lagt ner Arbetslivsinstitutet, som på ett samlat sätt bedrev livsviktig forskning inom arbetsmiljöområdet. Även de statliga pengarna som fanns till vidareutbildning av regionala skyddsombud har minskat. När staten backar från sitt ansvar för arbetsmiljöarbetet är det industriarbetarna som får ta konsekvenserna.
Det finns också ett problem när det gäller arbetsplatsolyckorna och rättsväsendet. I dag prioriterar inte polis och åklagare utredningar av arbetsplatsolyckor på samma sätt som andra utredningar. Detta leder till att det ofta tar så lång tid att utreda ett ärende att preskriptionstiden hinner gå ut och det blir för sent att väcka åtal.
Resultatet är att ingen ställs till ansvar för olyckor på arbetsplatserna. Problemet kan bara lösas genom att staten ser till att rättsväsendet får resurser, kunskap och direktiv, så att utredningar gällande brott mot arbetsmiljölagen kan bedrivas effektivt.
Om visionen om nolltolerans mot dödsolyckor ska bli verklighet behöver vi gemensamt, facket, arbetsgivarna och staten, dra åt samma håll. IF Metall har länge och högljutt försökt få gehör för en nolltolerans mot dödsolyckor, men ännu har inget hänt från regeringens sida. Jag kan inte låta bli att undra hur många fler som ska behöva dö på jobbet innan regeringen börjar ta arbetsmiljöfrågan på allvar.
