Tack för mig, grottekvarn, Död mans hand och Greppet hårdnar heter några av de mest kända romanerna av arbetarförfattaren Folke Fridell (1904–85). Romanfigurerna Rivar-Bohm och Hopp-Jerka bär vittnesbörd om 30- och 40-talens ”slitliv” men skulle lika gärna kunna berätta om dagens hårdnande arbetsliv med otrygga anställningar, arbetsskador och dödsolyckor.
Journalisten och författaren Jan-Ewert Strömbäck har skrivit en intressant bok, Folke Fridell och arbetets ofrihet (h:ström förlag). Det är ingen vanlig biografi utan en personligt hållen reflexion över arbetets villkor då och nu.
Fridells erfarenhet från Lagans yllefabrik, textilfabriken han kom att arbeta på under 29 år, är utgångspunkten för hans uppgörelser med ett förslavande arbete. Fridell gick sin egen väg. Om andra arbetarförfattare vid samma tid såg industriarbetet som identitetsskapande och något att vara stolt över såg Folke Fridell det som kränkande mot människovärdet. Med rationaliseringen förvandlades arbetaren till att bli en maskinslav, ansåg han.
Folke Fridells litteratur är en svidande uppgörelse med det alienerande lönearbetet som det uttrycks i Fordismens löpande band och tidsstudier.
Fridell drömde om ett arbetsliv där arbetarna är med och bestämmer fullt ut. Ekonomisk demokrati och kooperationen som samhällsvision genomsyrar hans böcker. Strömbäck pekar också på mer existentiella teman om människors relationer och psykologiska spel. Boken är en fin introduktion till Folke Fridells skrivande men också en nyttig lektion i arbetslivets historia.
LO-kongressen 2012 konstaterade att ökningen av bemanningsföretag och inhyrd arbetskraft sätter arbetsmiljölagen ur spel. I höstas kom Dagens Arbetes uppmärksammade reportagebok Döden på jobbet av Elinor Torp ut.
”Kravet på effektivitet står i dag högre än alla andra krav. Arbetaren ska vara effektiv i första hand – människa i andra, om det hinns med”, skrev Folke Fridell i Folket i Bild 1947.
Fridell skulle ha mycket att säga också nu på 2000-talet.
