Hur långt ut i världen sträcker sig svenska och nordiska företags ansvar för de anställdas väl och ve? Vanligtvis brukar dessa företag säga att deras anställda har bra löner, säker arbetsmiljö och fackliga rättigheter.
Det gäller i vart fall många av dem. Detta, tillsammans med mycket annat vackert, brukar uttryckas i dokument av olika slag: policys, uppförandekoder, etc. Hur detta sedan följs upp är i princip upp till företaget självt.
De företag som mer helhjärtat vill ställa upp för sina anställda tecknar särskilda avtal om detta med de berörda fackföreningarna. Jag tänker nu inte i första hand på de vanliga kollektivavtalen som finns på hemmaplan i Norden; de gäller ju bara här hemma. För att sprida goda villkor till de andra länder världen runt där de globala företagen finns skrivs ibland något som heter ”globala ramavtal” eller ”Global Framework Agreements”, som det heter på engelska. Dessa avtal är inte lika omfattande och hårt styrande som våra inhemska kollektivavtal, men de är naturligtvis väldigt mycket bättre än ensidiga företagspolicys. Ett sådant avtal skrivs mellan företaget, ett fackförbund inom den berörda branschen och den fackliga international som fackförbundet tillhör.
Med ett par års mellanrum träffas avtalsparterna för att följa upp hur avtalet har efterföljts. Både företag och fack rapporterar vad man har gjort, klagar eventuellt på varandra och diskuterar uppkomna problem. På så sätt kan de anställdas villkor steg för steg förbättras, inte bara här hemma utan i hela världen.
Det är ett bra system men förstås inte helt problemfritt. Knepiga situationer uppstår ibland i samägda företag, så kallade ”joint ventures”. Det företag som har skrivit på det globala ramavtalet kan till exempel äga en utländsk fabrik bara till hälften. Den andra halvan ägs av någon annan, ofta en lokal ägare i det land fabriken finns, kanske en diktatur eller ett land där demokratin inte är fullt utvecklad till den nivå vi är vana vid. Denne andre ägare kanske inte är särskilt intresserad av att följa reglerna i det globala ramavtalet. Bra löner? Landets minimilön får duga! Dålig arbetsmiljö? Äh, de får väl vänja sig! Rätt att bilda fackförening? Inte i vårt företag!
Det knepiga är förstås för det goda och civiliserade företaget att veta hur mycket det ska försöka påverka sin lokala och mer oborstade kollega. Man vill ju inte bli osams, för de lokala kontakterna är ofta avgörande för förankringen på den lokala marknaden. Osämja kan betyda trassel i produktion och försäljning som i sin tur medför att vinstslantarna inte rullar in i den takt man hoppats på. I sådana lägen finns en fara för det goda företaget att frestas att tumma på sina ambitioner. I värsta fall väljer man att blunda till förmån för husfriden med affärspartnern men till nackdel för de anställda. ”Ack, vad kan väl vi göra? Vi äger bara halva företaget och vår lokale partner följer de regler som gäller i landet.” Ungefär så kan det låta.
De anställda i det samägda företaget har då bara en utväg. Det är att genom den internationella fackliga gemenskapen ställa krav på båda de berörda företagen. Steg för steg, genom fackliga aktioner och opinionsbildning lokalt och globalt, har de att kämpa för sin rätt. Fackliga rättigheter och goda arbetsförhållanden ska man aldrig göra avkall på.
