Profilen Vid Vasaloppets slut bor montören som efter 20 års uppehåll dammat av sina skidkunskaper. Hon är övertygad om att alla kan och tillsammans med 15 800 andra tar hon sig ännu en gång från Sälen till Mora. Anita Karlsson berättar om …
Profilen
- Namn: Anita Karlsson.
- Ålder: 60 år.
- Bor: Mora.
- Intressen: Friluftsliv av alla slag. Tycker om att plocka svamp och bär, gå med hunden i naturen och att leka med barnbarnen.
- Yrke: Montör på Ostnor i Mora.
- Aktuell: En av 15 800 skidåkare som söndagen den 2 mars beräknas åka de nio milen mellan Sälen och Mora.
- Meriter: Har kört en halvklassiker, två öppet spår och åker sitt tredje Vasalopp.
Nio mil som passar alla
”Skidor har jag alltid åkt och i slutet av 80-talet körde jag Öppet spår och Vasaloppet tre år i rad. Sen vet jag inte vad som hände, jag tappade gnistan. Men förra året ville dottern få med mig igen så vi körde både halvklassikern och Vasaloppet och det gick det också. Inget konstigt egentligen, faktiskt tror jag att alla klarar det. Har man bara sett till att åka en del innan och tänker loppet i etapper går det att komma runt i motionsfart. Och jag tycker att man ska satsa på Vasaloppet, det är så mycket roligare än Öppet spår. Människor överallt som hejar på och en riktig folkfest.”
En utsåld Vasaloppsvecka
”Det är oerhört stort nu. För första gången är alla lopp under hela veckan slutsålda! Förr var det ju bara Vasaloppet, men nuförtiden börjar förberedelserna flera månader innan med att sätta upp läktare och målgång. Under sommarhalvåret går Cykelvasan och Vasastafetten. När Vasaloppsveckan kommer försöker alla vi som bor här hitta omvägar för att slippa köer. Men självklart betyder det oerhört mycket för Mora och det skulle vara en katastrof om det av någon anledning inte blev av. Jag tror att det blivit så här populärt för att folk behöver en målsättning, en moroti sitt liv och i sin träning.”
En Duracellkanin till montör
”Jag kan aldrig sitta still. Jag har monterat tvättställsblandare och disklådsblandare på Ostnor i 38 år. Det är egentligen ett stillastittande jobb men jag kan inte låta bli att röra på mig. Jag plockar och fixar och donar och i gruppen min kallar de mig för en Duracellkanin. Har man ett så monotont jobb måste man nästan röra på sig. Det är så många som skadar tummar, ryggar och axlar men jag har, peppar peppar, hittills aldrig känt av något. Säkert gör det sitt med allt fixande på jobbet och att jag tränar på fritiden, men jag skulle ju aldrig gå in i ett gym till exempel. Nej, då är det bättre att vara ute.”
Skidminnen som fastnat
Ett år när jag åkte var det 36 grader kallt och det stod funktionärer längs vägen för att plocka bort de som hade vita köldprickar i ansiktet. Jag klarade mig hela vägen runt men det var fruktansvärt. Ett år blåste det så mycket att de bara kunde ha ett spår öppet och ett år var det gröna gräsmattor och en enda isbana som alla skulle trängas i. Förra året var bäst. Alldeles underbart. Precis så hoppas jag att det blir i år igen.
