Hur ska de som blir kvar orka fortsätta när nästan var femte arbetskamrat försvinner? Det frågar sig de anställda på Stora Ensos kartongpappersfabrik i Fors.

De anställda på kartongbruket i Fors hade inte upplevt ett varsel sedan bruket startade för 62 år sedan. Kartongtillverkningen är Stora Ensos mest lönsamma del och har inte berörts av den minskade efterfrågan på tidnings- och tryckpapper som ligger bakom mycket av neddragningarna i pappersindustrin. Därför kom varslet på 130 tjänster i augusti förra året som en chock.

Koncernledningen meddelade att bruket inte var tillräckligt lönsamt och behövde dra ner på sina personalkostnader. Produktionen ska rulla på som förut och inga avdelningar har lagts ned. Istället har arbetet omorganiserats så att de ska klara av att göra lika mycket som förr men med färre anställda.

– Känslan är att vi jobbar stenhårt men att pengarna bara försvinner ner i något slukhål någonstans. Vad tjänar det till att vi jobbar så hårt och drar in vinst till företaget när de ändå säger upp folk? Frågar sig Liselotte Thilas som är arkoperatör och skyddsombud på avdelningen för efterbearbetning, där 38 av totalt 160 tjänster har tagits bort.

Michael Gylfe som är huvudskyddsombud på Fors berättar hur många av de yngre medarbetarna blev helt knäckta när beskedet kom.

– Många hade precis fått fast anställning, köpt hus och börjat planera för framtiden, nu skulle de kanske bli av med jobbet, säger han.

I en sluten Facebook-grupp kunde pappersmedlemmarna fritt diskutera och vädra sitt missnöjde utan insyn från chefer eller folk utifrån. Förutom missnöjet med att så många skulle behöva lämna var många oroliga över hur arbetsmiljön och säkerheten skulle komma att påverkas av neddragningarna. Den öppna diskussionen gjorde att många ville vara med och påverka hur omorganiseringen skulle ske.  

– När chocken över beslutet hade lagt sig kom kämparviljan, att vi skulle visa dem att så här mycket kan vi helt enkelt inte dra ner. Det skapade ett tryck på ledningen att lyssna, säger han.  

Fors vd Cecilia Carter berättar att ledningen ansträngt sig för att ge de anställda inflytande över omorganiseringen. Tillsammans med fack och arbetsledning har anställda fått delta i arbetsgrupper för att ta fram de nya arbetsrutinerna och diskutera hur arbetet skulle kunna göras säkert med mindre personal. För att bedöma konsekvenserna av neddragningarna genomfördes testkörningar av alla maskiner.

– Detta gjorde att vi kunde se i skarpt läge vilka arbetsmiljörisker som kunde föreligga och lägga upp ett förebyggande arbete på ett effektivt sätt, säger Cecilia Carter.

– Under testkörningarna med den nya mindre bemanningen blev det tydligt att det inte gick att dra ner så mycket som vi först hade planerat utan allvarliga konsekvenser för risker och arbetsmiljö, förklarar Malin Sunesson, förman på avdelningen för efterbearbetning. Den avdelning där personalstyrkan ska minskas allra mest.

20 av de varslade tjänsterna behölls.

– Man kan inte pressa personalen hur mycket som helst. Om det aldrig händer något oväntat kanske två personer kan sköta en maskin själva, men på en sådan här arbetsplats händer det ständigt oväntade saker och då måste man vara fler, berättar Malin Sunesson.

Enligt Michael Gylfe har Fors en lång historia av att ta arbetsmiljön på allvar och låta facket vara med och påverka vid viktiga beslut. Till exempel utsågs bruket år 2009 till ”Bästa industriföretag” för bästa arbetsmiljö av Dagens Arbete. ”Arbetsplatsen har ett öppet klimat där alla är delaktiga i diskussionen”, löd då motiveringen. Olle Rudström som har varit projektledare för omorganiseringen kallar det ”Fors-andan” – att personal, fack och ledning är vana att jobba tillsammans för att lösa problem. En förklaring tror han är att bruket betyder så mycket för en liten ort som Avesta och att både personal och arbetsledning är bosatta i trakten.

För att klara av att hålla produktionen igång med mindre personal har ett nytt arbetssätt tagits fram så att personalen ska kunna rotera mer och byta arbetsställe när det behövs.

– Vi har helt klart fått vara med och påverka och det har gjort det mycket lättare men folk skulle ju bort oavsett vad vi tyckte. Här i Fors känns det som att vi jobbar tillsammans. Det är främst koncernledningen vi är besvikna på, de gav oss inga alternativ, säger Liselott Thilas.

Hon är också oroad över hur hon ska ha tid att sköta sitt uppdrag som skyddsombud nu när det blir mer att göra, en oro hon delar med huvudskyddsombudet Michael Gylfe.

– Visst, enligt lagen har du som skyddsombud rätt att ta den tid du behöver. Men när de dragit ner bemanningen blir det ju ännu tuffare för dina kompisar om du går ifrån för att sköta skyddsombudsrollen, säger han.

Marianne Sjöblom, 52 år, arkmaskinoperatör,  efterbehandlingsenheten
Hur är det att jobba här just nu? (Foto: Liselott Rydberg Sörensen)

– Vi har fått mer att göra på grund av neddragningarna. Vi måste utföra fler arbetsmoment och det blir så klart jobbigare. Det gäller att alla hjälps åt för att undvika förslitningsskador och annat. Det är lite rörigt nu kan man säga och har varit en tid. Några har slutat redan och några har gått över till två skift, sen har det kommit nya som vi ska lära upp.

Hur tror du att neddragningarna kommer att påverka er arbetsmiljö?

– Skaderisken ökar ju så klart. Man kan göra sig illa på det mesta här och risken för att man till exempel ska klämma sig i någon maskin ökar ju när tempot blir högre. Det känns också mer i armar, axlar och knän. Det blir viktigare att rotera mellan olika arbetsmoment så att man inte sliter ut sig.

Magnus Axelsson, 34 år, Maskinoperatör vid Kartongmaskin 3
Hur är det att jobba här just nu? (Foto: Liselott Rydberg Sörensen)

– Det är sämre stämning och inte lika roligt att vara här längre. Ändå har vi nog inte sett det värsta än. Det är stressigare och man hinner inte prata lika mycket med arbetskamraterna.

Hur tror du att neddragningarna kommer att påverka er arbetsmiljö?

– Förut hade vi tid att gå runt och kolla igenom maskinerna ordentligt och se till så att det inte blivit oljeläckage eller ligger skräp någonstans. Nu slänger man bara ett öga på det och hoppas att allt är okej. Hårdast är det nog för dem som jobbar inne i testlabbet, där brukade de vara två förut men nu jobbar där bara en per skift.

Gunilla Söderberg, 56 år, skiftlaborant i testlabbet
Hur märks det att ni har blivit färre här? (Foto: Liselott Rydberg Sörensen)

– Det är mer ensamt nu när jag jobbar helt själv här inne på labbet. Förut var vi två per skift och då hade man någon att diskutera testvärdena med. Samtidigt ökar kundernas krav vilket gör det mer stressigt för oss. Ibland händer det att jag måste upp på förrådet, som ligger högst upp. Skulle man då ha otur att ramla i trappen eller i korridoren där uppe så skulle det dröja innan någon saknade mig, för här nere vid skiftlabbet finns det ingen som skulle märka om man saknades. Maskinpersonalen skulle väl till sist undra varför de inte får några värden.

Hur har ni kunnat påverka omorganiseringen?

– Vi hade en testkörning här på skiftlabbet med en annan testfrekvens men det fungerade inte. Vi som jobbar här på vår lilla avdelning har väl inte kunnat påverka så mycket, och vi hade inte så många alternativ att välja på. I slutändan blir det ändå så att vi blir färre som ska göra mer på alla avdelningar, det är svårt att få det att gå ihop. Men jag tror att vi alla gör så gott vi kan för vi sitter i samma båt.  Man vill att det som finns kvar här på Fors i dag ska fortsätta finnas kvar också i framtiden.