LedareMiljöpartiet befinner sig i sin värsta kris någonsin. Denna gång jagar det journalistiska drevet inte en specifik makthavare utan ett helt parti.

Att de gröna som vuxit och blivit ett regeringsbärande parti också måste granskas tufft är en självklarhet och borde inte överraska någon. Men partiet tycks befinna sig i ett slags chocktillstånd där inte mycket blir rätt.

Bostadsminister Mehmet Kaplan fick avgå lika mycket på grund av uppvisad omdömeslöshet som av hans stabs oprofessionella hantering av krisen. Yasri Kahn-affären växte i stormstyrka på grund av språkrören Fridolins och Romsons brist på självkritik och förmåga att förstå problemet när toleransen blir diskriminerande.

Med detta sagt måste det också till en självkritisk reflexion över det mediala klimatet. Just nu härskar moralismen och med nätets snabbhetslogik tenderar i grunden legitima granskningar att utvecklas till rena häxjakter. De senaste dagarnas uppskruvade debatt om ett islamistiskt maktövertagande i Miljöpartiet har tappat alla proportioner. Att SVT:s Agenda kan ägna större delen av kvällen åt att låta påståenden om islamistisk infiltration hagla i studion utan minsta beviskrav är milt sagt ett journalistiskt haveri.

Den tuffa utfrågningen av Miljöpartiets Anders Wallner hade som utgångspunkt att han behövde bevisa att Miljöpartiet inte tagits över av islamister. Det är som frågan i det klassiska exemplet på omvänd bevisbörda: Har du slutat slå din partner?

Från att den politiska journalistiken med rätta ifrågasätter enskilda Miljöpartisters ageranden och uppenbara omdömeslöshet har granskandet övergått till ett konspiratoriskt misstänkliggörande av allt och alla. Det är allvarligt och djupt oroväckande.

”Innan bevis kommit fram ska man vara varsam med anklagelser”, skriver DN:s ledarskribent Erik Helmerson och ifrågasätter Agendas upplägg.

Aftonbladets Daniel Swedin oroas också över debattklimatet och skriver: ”Om vi inte vill ha ett offentligt samtal som präglas av en häxjakt på folk någon misstänker egentligen är extremist måste vi sansa oss nu.”

Just för att vi befinner oss i en svårbegriplig värld av politiska och religiösa konflikter och har hotet från högerextremism och islamistisk terrorism över oss behöver vi en samhällsjournalistik som inte rusar utan manar till eftertanke, kunskap och fördjupning.

Svåra frågor kan inte alltid få snabba svar. I moralismens debattklimat där folk delas upp i onda och goda eller då allt tolkas i svart och vitt främjas inte den modiga självkritiken eller resonemanget om värderingskrockar och svåra avvägningar.

Nu behöver tonläget skruvas ner och debatten sansas. Miljöpartiet ska granskas men inte misstänkliggöras. Faktum är att det ur krisen kan komma något gott. Partiet har i sin kultur många likheter med en ideell förening, en NGO. Det kan vara charmigt men blir svårt när man vill axla ett regeringsansvar.

Miljöpartiet har upphöjt amatörismen till lag i en tid då partiet verkligen behöver erfarenhet. Förhoppningsvis kan krisen leda till en professionalisering. Det vore bra, för Miljöpartiet behövs i svensk politik och de rödgröna måste kunna ägna sig åt det samhällsbygge väljarna valde dem för.