Ledare Positionering pågår inför nästa val. I söndags medverkade moderatledaren Anna Kinberg Batra i Agenda. Hon pressades hårt på frågan om Moderaterna kan öppna för ett samarbete med SD. Svaret var oroväckande otydligt.
Kinberg Batra försöker uppenbart balansera stridande falanger inom sitt eget parti. Det finns en opinion inom Moderaterna som vill att partiet tar in SD i den parlamentariska värmen. Än så länge har partiledningen hållit emot. Samtidigt som man lokalt i Gävle har tagit makten med hjälp av SD.
Kinberg Batra var befriande tydlig i Agenda om att SD är ett rasistiskt parti. Desto märkligare då att hon inte kan sätta ner foten och säga att Moderaterna aldrig kommer att bilda regering med stöd av SD.
Borgerliga ledarsidor, som under en längre tid drivit ”normaliseringen av SD” och pläderat för att ett närmande till partiet har visst nu mejslat ut en gemensam argumentation. På Svenska Dagbladets ledarsida liksom på Dagens Industris och Göteborgs-Postens kan man läsa likalydande ledare om att moderatledarens otydlighet inte är något problem för:
1. Hon gör som Löfven och vägrar att på förhand binda sig vid en viss regeringskonstellation,
2. Att Moderaterna skulle få SD:s stöd är inte konstigare än att S regerat med stöd från VPK.
3. S och M har redan anpassat sin flyktingpolitik till SD.
Det är en försåtlig argumentation med syfte att avdramatisera den oerhörda förskjutning av det svenska politiska landskapet som en ändrad M-linje gentemot SD skulle innebära.
Argumenten går dock enkelt att avfärda.
1. Jovisst Stefan Löfven och Socialdemokraterna ville inte gå till val 2014 i någon allians utan som ett självständigt parti. Skillnaden är att Löfven var och är glasklar om att aldrig bilda regering med SD:s hjälp därför har han både inför och efter valet gjort stora ansträngningar att bygga blocköverskridande överenskommelser. De borgerliga partierna ägnade sin första tid i opposition åt att sura och hårdnackat säga nej till alla Löfvens inviter.
På senare tid har dock en uppluckring av Alliansen skett och en större vilja från enskilda borgerliga partier att göra upp över blockgränsen kan skönjas. Det är både glädjande och hoppfullt. Men skrämmer förstås de moderata partistrategerna. Om Alliansbygget rasar hur ska då Moderaterna få regeringsmakten? SD-närmandet hägrar som en våt maktdröm.
2. Parallellen till kommunisternas förhållande till Socialdemokraterna tidigare håller inte heller. Socialdemokratin kunde på VPK-tiden ensam bilda regering med vetskapen att kommunisterna aldrig skulle fälla en S-regering. S låg dessutom stadigt över 45 procent. I dag är situationen helt annorlunda. Få tror att SD som är tredje största parti skulle nöja sig med att vara ett passivt regeringsstöd. Den som vill regera måste kunna säkra en statsbudget och SD kommer självklart ställa politiska krav för sitt stöd.
När Anna Kinberg Batra och borgerliga ledarskribenter försöker ge sken av att M inte behöver ”samarbeta” med SD är det att blanda bort korten. Självklart innebär en budgetöverenskommelse ett samarbete även om partiet inte sitter i regering.
3. Det stämmer tyvärr att M och S har svängt rejält i flyktingfrågan. Det är djupt beklagligt men likväl måste detta ses som en tillfällig omsvängning i ett synnerligen akut läge och inte utslag av en ideologiskt grundad rasism som hos SD. Samtidigt har såklart SD:s parlamentariska genombrott påverkat både samhällsklimat och politik. Så var det även under Ny demokrati-eran. Detta är dock ett skäl för att hålla rasistiska partier så långt ifrån ett politiskt inflytande som är möjligt. Och mot att ge dem möjlighet att vara regeringsunderlag.
Anna Kinberg Batra har rätt i att SD är ett rasistiskt parti. Måtte hon hålla kvar vid Reinfeldts hårdnackade motstånd mot SD. Allt annat vore en tragedi för Sverige.
