Arbetsgivarna måste visa vägen

KrönikaNär vi lämnar över lönekraven förväntas vi vara måttfulla, samtidigt som direktörernas löner drar ifrån. Men utan ömsesidigt ansvar väntar kaos.

Så här i början på det nya året vill jag passa på att önska alla läsare god fortsättning. Det finns inget som talar för att det blir ett lugnt fackligt år. Strax innan jul växlade GS avtalskrav med industrins arbetsgivare. Det innebär att manegen är krattad för den avtalsrörelse som ska resultera i nya avtal efter 31 mars.

Ett av de viktigaste fackliga uppdragen är att leverera reallöneökningar till medlemmarna. Detta har vi de senaste 20 åren varit väldigt framgångsrika med. En viktig faktor för detta är det som kallas för ”märket”. Det är en kort omskrivning för en komplicerad process som i grunden handlar om att det är den internationellt konkurrensutsatta industrin som ska bestämma löneutrymmet på svensk arbetsmarknad.

Insikten om att detta är betydelsefullt härstammar från dyrköpta erfarenheter från senare delen av 1900-talet. Då prisade arbetsmarknadens parter ut reallönerna via stegrande löne- och prisökningar. Luft i lönekuvertet är ingen betjänt av.

Industriavtalet, som tecknades första gången 1997 och är själva fundamentet för lönenormeringen, har trots alla utmaningar lyckats med konststycket att överleva och leverera stabilitet och reallöner till svenska löntagare.

Att industrin ska normera är dock inte helt okontroversiellt. Det finns en facklig kritik som bygger på att det är svårt att åstadkomma relativlöneförändringar, dvs märket sätts så hårt att felavlönade grupper aldrig kan hävda sig samt att det försvårar jämställdhetssatsningar.

Huruvida industriavtalet och lönenormeringen ska överleva på sikt vet vi inget om. Det är dock helt klart att ett av de största (och minst diskuterade) hoten mot systemet kommer från arbetsgivarsidan. Samtidigt som vi klarat reallöneförbättringar för svenska löntagare har inkomsteliten dragit ifrån ännu mer. Inkomstojämlikheten har ökat snabbare i Sverige än något annat OECD-land.

En kartläggning som Svenska Dagbladet gjort visar att de 10 bäst betalda direktörerna inom näringslivet ökat sin lön med 26 procent mellan 2014 och 2015. En liten grupp javisst, men när vi lämnar över våra avtalskrav möts vi av mantrat ”måttfulla löneökningar.” Ska man förvänta sig någon form av respons bör man sopa rent framför egen dörr. Den ojämlika inkomstfördelningen kan inte lösas enbart genom lönebildningen, men det är av avgörande betydelse att de som kräver disciplin av andra visar prov på självdisciplin.

Vi vet att stabila och långsiktiga spelregler är bra för arbetsmarknaden. Vi vet att en förutsättning för en gynnsam löneutveckling är att de företag våra medlemmar jobbar på kan konkurrera på en internationell marknad. Vi vet att det är långsiktig medlemsnytta att agera ansvarsfullt.

Detta måste mötas med motsvarande ansvarsfullhet från direktörerna. Utan detta ömsesidiga ansvarstagande kommer systemet att förlora sin trovärdighet. Bakom hörnet väntar ett kaos utan vinnare.

Per-Olof Sjöö