Stresshantering.Tidspress och höga krav – ibland går det bara inte längre. Anne-Marie Höglund berättar om hur naturen hjälpte henne att läka, och tipsar om hjälp för sönderstressade själar.

Nio år sedan. Jag sitter i en kanot på Umeälven. Jag är nyseparerad och arbetslös och har precis flyttat till en andrahandslägenhet som är alldeles för dyr. Mina barn är tre och sex år och jag har gått in i väggen. Hela sommaren har jag varit sjukskriven.

Nu är det september. Min kompis Annika har tagit med mig till södra Lapplands fjällvärld. Vi paddlar in till strandkanten och jag får sitta där i solen medan hon gör kantarellstuvning på spritköket.

Annika vet allt om sommarhalvåret i fjällen. För mig är det första gången. När vi åker hem några dagar senare har jag fjällvandrat för första gången. Gått mil efter mil i tystnad på Kungsleden och upplevt något jag aldrig varit med om tidigare. Min sönderstressade kropp, som under sommaren mest varit i ett skräckslaget fight-läge, har hittat både kraft och lugn i det monotona vandrandet längs leden. Dålig täckning (alltså ingen idé att bry sig om mobilen), nästan inga människor och ett helt makalöst landskap. 

Jag har sett renar för första gången, druckit vatten ur fjällbäckar, suttit stilla på torr mossa i timmar och bara tittat, helt tappat kollen på klockan.  På sista bussen hem bryter jag ihop – livrädd för vardagen. Hur ska jag orka?

Bara själva ordet stress ger mig hjärtklappning. Men det är bara att acceptera, får vi lära oss. Det går inte att fly. Det finns inget stressfritt liv.

Ja, hur ska man orka? Hur många fjällresor man än gör, hur lång och skön semester man än har – det räcker inte när vardagen är tuff. Vila och återhämtning måste in varje dag. Det får jag lära mig på Stressmottagningen ett halvår senare. Det är inte stressen i sig som är farlig, det är bristen på återhämtning, säger terapeuten, och vi utbrända får höra att fyra timmar stress klarar vi, fyra timmar är okej – sedan måste vi vila och komma ner i varv.

Bara själva ordet stress ger mig hjärtklappning. Men det är bara att acceptera, får vi lära oss. Det går inte att fly. Det finns inget stressfritt liv.

När jag börjar jobba igen efter ett år sätter jag upp en regel: Aldrig hoppa över lunchen. Fyra timmar jobb, sedan börja om. Bästa lunchvilan för mig som sitter stilla vid skrivbord och hjärnjobbar hela dagarna är att gå till gymmet eller bara ta en promenad– vila huvudet och använda kroppen.  

Visst kommer det bakslag, men de blir inte så långa och för varje gång lär jag mig mer om hur jag behöver prioritera för att hålla balansen.

Till fjällen har jag fortsatt att åka, mer och mer. Jag kunde inte släppa det som vandringen gjorde med mig: Hjärnan får sakta ner. Kroppen får jobba på ett naturligt sätt. Fokus på det mest basala: Gå åt rätt håll, leta efter en bäck, inte ramla ner i forsen, hantera hastigt skiftande fjällväder, hitta fina platser att pausa på, fixa mat …

Ingen plats för multitasking och deadlines, ingen idé att skynda sig.
Bästa vilan.