KRÖNIKA När Ebba Busch ljuger om sitt festande mitt i en coronakris använder hon sig av samma metod som Donald Trump.

Att ljuga – och sedan anklaga andra för att inte hålla sig till sanningen – har blivit ett av de stora hoten mot vår demokrati, skriver journalisten Jan Scherman.

Spelar sanningen längre någon roll?
Vem blir numera upprörd när någon ljuger?

När det är ok att ljuga i det offentliga så legitimeras lögnen i privatlivet, på jobbet, i sociala medier och varsomhelst på nätet. Gränsen mellan sant och falskt suddas ut. Den som ljuger mest och bäst vinner.

Fenomenet har uppträtt i många historiska orostider, och har beskrivits av journalister och författare. En av dem, ryssen Vladimir Vysotskij, skrev en särskild visa om just sanningen och lögnen. Den fick stor spridning på 1970-talet, inte minst via stencilerade flygblad och andra underjordiska vägar.

I dag hittas lögnen som politisk arbetsmetod förstås lättast hos Donald Trump. Minns hur hans rådgivare Kellyanne Conway myntade begreppet ”alternativa fakta” när hon påstod att den nyvalde presidenten hade rekordpublik vid sitt installationstal 2017, trots att Barack Obama hade fler åskådare. Men Conway menade att hennes sätt att räkna ledde till att Trump var publikvinnaren. Alternativa fakta blev härmed ett finare ord för lögn.

De amerikanska mediernas faktakontroller pekar dagligen ut lögner från Trumpadministrationen. Mönstret upprepas med sådan intensitet att det till slut tycks bli en accepterad normalitet.

Men lögnen har utvecklats till en pandemi, som även angripit vårt land. Det finns inget folkhälsoinstitut som kan införa förbud mot ljugandet. Sålunda klarar sig Ebba Busch när hon påstod att hon följt alla regler om social distans vid en privat födelsedagsfest för influenserna Margaux Dietz.

Socialdemokraten Annika Strandhäll var först att påpeka hur Busch firat med tillhörande närkontakt. Busch riposterade och anklagade i sin tur Strandhäll för att medvetet ljuga. När sedan bilderna på kramar och kindpussar läckte ut backade Busch, dock utan att be om ursäkt för att hon ljugit och anklagat andra för lögner. Det blev i stället en undanmanöver, genom uttalandet att ”i efterhand kan jag tycka att det hade varit bättre att avstå.”

Till bilden hör förstås att Ebba Buschs presschef Per Gudmundsson i ett tidigt skede försvarat sin chefs alla göranden och låtanden såsom en lojal underlydande medarbetare förväntas göra i ett hierarkiskt system.

Igen – spelar allt detta någon roll nu, när det frekventa ljugandet blivit något av en naturlig del i vårt samhälle?

Jag tänker tillbaka på min uppväxt för drygt ett halvt sekel sedan. Både i skolan och i hemmet var lögnen bannlyst. Det var fel, fult och förkastligt. Det åttonde budordet handlade om att ”icke bära falsk vittnesbörd mot din nästa.”

Dessa regler levde aktivt i verkligheten. Att ljuga dubbelt genom att förneka att man ljugit var ett slags grundlagsbrott. Denna levnadsprincip parades med en hederskodex som stod inskriven i min betygsbok från Linköping enhetsskolor i så kallade föreskrifter till lärjungen:

Du skall använda ett vårdat språk och undvika svordomar och annan råhet i ditt tal.

Brott mot sanningsplikten och språkvården kunde resultera i nedsatt betyg i ämnena Uppförande och Ordning.

Vad händer nu när lögnen blivit en del i vardagspolitiken?

Hon exponerar sig för coronasmitta som hon riskerar att sprida vidare, och därmed öka belastningen på sjukhusen där personalen jobbat under extrem stress sedan i våras. Sedan – ljuger hon om saken.

Det borde vara uppenbart för alla att när förtroendevalda genom sitt agerande upphör att vara de föredömen de bör vara för sina väljare, så riskerar de inte bara sin egen politiska framtid. De hotar grunden för vår demokrati, som bygger på att vi väljer företrädare vi litar på – sanningssägare.

Ebba Busch bryter mot de folkhälsoregler som vi alla medborgare är satta att följa. Hon exponerar sig för coronasmitta som hon riskerar att sprida vidare, och därmed öka belastningen på sjukhusen där personalen jobbat under extrem stress sedan i våras. Sedan – ljuger hon om saken.

Det är samma Busch som i utspel efter utspel sagt sig vilja hjälpa sjukvården. Det är samma Ebba Busch som nyligen anklagade statsminister Stefan Löfven: ”Sverige har med berått mod tillåtit en stor smittspridning”.

Konsekvensen? Förtroendekollapsen borde bli total. Busch borde rodna och pudla. Men det sker inte. I Trumpistisk anda kör hon i stället på som om ingenting hänt.

Den ryske poeten Vladimir Vysotskij skrev sin dikt Sanningen och lögnen i ett land utan demokrati. Dikten tonsattes och är en historia om hur lögnen stal sanningens alla attribut, stal dennes kläder och slog sin omvärld med häpnad. Hade lögn blivit sanning? Framtidshoppet flämtar svagt i en av stroferna:
Säkert kan Sanningen segra med tiden, men bara om hon kan stjäla som Lögnen och ljuga för guld.

Vysotskijs dikt har fått förnyad aktualitet. Lögnen stoltserar återigen i sanningens vackra kläder. Uttrycker sig med självsäker kraft, som vore den sanningen själv. Skapar sin egen etik och moral. Överlever, går vidare och klättrar uppåt i karriären med nya osanningar.

Det är lätt att läsa Vysotskijs dikt som en varningssignal om samhällen med folkvalda som tappar markkontakten och inte längre bryr sig om att vara föredömen för sina väljare. Ljuger när det gynnar egenintresset.

När lögnerna vinner terräng, blir en del i vardagen – då retirerar demokratin.