Arkivbilden Folkets hus i Skönsberg, Sundsvall 1951. Urhi Karlsson, med stickad pullover och med erfarenhet som plåtslagare, får sig en tallrik spenatsoppa serverad av Helga Rödén.
Om Urhi byter några ord med Helga framgår inte. Men han ska i alla fall få bo här i huset en tid, bland tältsängar som tillfälligt ställts i ordning uppe på övervåningen. Han jämte elva andra män från Finland. Landsmän som också lyckats få jobb på Ortviken.
De var välkomna då, de finska invandrarna. Inte bara i Västernorrland; överallt gapade blågul industri efter blåvit arbetskraft allteftersom efterkrigskonjunkturen sköt i höjden.
Och många kom, och ännu fler skulle komma. År 1970, 19 år efter att Urhi kom hit, kunde de finska medborgarna i Sverige räknas till drygt 200 000.
Men det var då, 1951. I dag är det gamla Folkets hus rivet för länge sedan. Och
i det nya Folkets hus som senare byggdes skulle helt andra möten utspela sig. Som i höstas, när hundratals arbetare fått höra att de snart inte var välkomna till Ortviken mer.
1951
… var också året då vi fick tre veckors semester, och när invånare i Norden fick rätt att bosätta sig och arbeta var som helst i området.
PM1, pm2 …
De kallades så, Ortvikens pappersmaskiner som frustade fram miljontals ton tidningspapper till omvärlden från 1958 och framåt. Men så kom digitaliseringen, efterfrågan på papperet sjönk och till slut beslutade SCA att lägga ned produktionen.
Nån gång i mars förmodligen.
Jan Öberg, Pappers avdelningsordförande, om när Ortvikens pappersmaskiner rullat för sista gången och kanske så många som 330 pappersarbetare står utan arbete. Ett fåtal har lyckats få andra jobb medan ett sextiotal andra trotjänare går i pension.
