Krönika Den som lever tillräckligt länge kan både få ropa ner sin envisa farsa från taket. Och hinna bli den som barnen ropar ner.

Jag sitter mittemot en arbetskamrat i fikarummet när han får ett telefonsamtal. Det är hans granne från det gamla barndomshemmet som ringer. Jag ser min kollegas ögon svartna och sjunka.

Tydligen är det så att min arbetskamrats far, en man väl över åttio, är uppe på taket med en spade i handen.

Det är en gnistrande februaridag och den gamla uven ska nu skotta taket. Det är en vacker dag för att vara ute och taket behöver skottas. Någonstans förstår jag den gamle mannen.

Men jag förstår även frustrationen hos min arbetskamrat när han avslutar telefonsamtalet. Reser sig upp, snurrar runt på klacken och går mot ytterdörren med glasartad blick. Han säger: ”Jag måste kolla till farsan, vi ses till lunch.”

Jag säger: ”Gör så, vi hörs sen.”

Jag blir ensam i fikarummet och mina tankar börjar vandra.

Jag kan se dom framför mig.

Min arbetskamrat och hans far.

En av dom står på garageuppfarten och skriker: ”Kom ner nu gubbjävel!”
Den andra står uppe på taket och morrar till svar: ”Du ska inte säga till mig vad jag ska göra ungjävel!”

Det är en rolig bild, jag ler för mig själv. Och så tänker jag på hur märkligt det måste vara att åldras. Tänk när vi själva kommer stå där med spaden i hand och ska skotta våra tak.

Livet kommer att göra oss mer och mer sårbara. Det kommer krävas att vi säger. ”Nä jag fixar inte det här. Jag ska inte halka runt på ett tak med min trötta gamla kropp. Jag kan lägga mig på kökssoffan och ta det lugnt.”

Jag fyller fyrtio i januari, det är ingen ålder som man brukar säga. Jag har tappat håret, det tyckte jag var drygt ett tag. Jag gick igenom några olika stadier. Ett tag hade jag hästsvans i nacken. Jag ville se ut som att jag spelar saxofon i något soffprogram på tv. Jag ville bjuda världen på en kul frisyr.

Nu har jag landat i acceptans. Det är bara hår, livet går vidare.

Det kommer nog krävas att jag landar i acceptans för mycket allt eftersom tiden går. Lever jag tillräckligt länge kan jag hinna vara både den gamle envisa mannen som ska skotta taket och den oroliga sonen som ska ropa ner honom.

Till lunch ser jag min arbetskamrat igen på kinakrogen där vi stämt träff. Medan vi äter frågar jag honom hur det gick med farsan.

”Ja, han kom ner till slut när jag lovade att jag och brorsan ska ska skotta hans tak.”

”Men det var ju bra.” Säger jag,

Sedan säger vi inte så mycket mer.