PERSPEKTIV Att även statsministern ”råkade” ut för svartarbete är inte förvånande. Frågan är hur långt ansvaret som beställare sträcker sig, skriver Dagens Arbetes arbetsmiljöreporter Elinor Torp.

Jag räknar till sex låsta dörrar in till rummet där hon sitter. Det är fler lås än till den fängelsecell jag en gång besökte för att intervjua en mördare.

Två månader har Lucinda suttit inspärrad i Migrationsverkets förvar. Fyra gånger städade hon statsministerns villa, redan innan Magdalena Andersson blev statsminister. Städbolagets vd, som säger sig ha anlitat en underentreprenör, släppte in henne själv en av gångerna, och avlönade henne kontant.

Statsministern i Dagens Nyheter:

– Människor som inte har rätt att vistas i Sverige, de ska ju heller inte vara här.

I det här fallet kom det ju nära dig. Hur tänker du om det? frågar DN-reportern.

– Då ska jag bara säga att här står ju fortfarande ord mot ord om hon har städat hos mig eller inte, svarar statsministern.

Har du haft någon kontakt med henne efteråt? frågar DN-reportern vidare och statsministern svarar tidningen:

– Nej, och som sagt, det är fortfarande ord mot ord och det är en fråga för det företaget, som anlitat – vad jag förstår – en underentreprenör.

Hon är ung. Ser ut som ett barn.

Händerna darrar när hon dricker. Klockan tre varje natt vaknar hon tvärt med bultande hjärta och hör helikoptrarna hovra. Alla anklagande frågor. Misstänksamheten. Ett helt land emot sig.

Åklagaren hann knappt inleda förundersökningen om människoexploatering innan den lades ned. ”På det utredningsmaterial som nu föreligger går det inte att bevisa att den eller de som varit misstänkta har gjort sig skyldiga till brott”, skriver kammaråklagaren.

Samtidigt sitter jag som journalist på dokumentation som visar på motsatsen.

Lucinda skakar när hon får beskedet. Tårarna ramlar ner i knäet. Hon kommer att utvisas till ett land där familjen vänt henne ryggen och hon riskerar misshandel och fängelse för att hon inte röstar på landets diktator.

De fuskande städfirmorna blir kvar.

Hennes ord till statsministern:

”Jag är inte kriminell. Jag har bara städat era hem och era äldreboenden.”

Jag ringer statsministerns pressansvariga för att få till en intervju. Inget svar.

I dag har vi konsumenter full koll på vilka importerade bananer vi ska och INTE ska köpa i affären. Vi känner till hur människor har det på plantager i Latinamerika. Men arbetsmiljön innanför vårt eget lands gränser – att människor jobbar under närmast slavliknande förhållanden i vissa branscher – hur agerar vi mot det?

Lagstiftningen om människoexploatering har funnits i snart fyra år och ska göra det lite lättare för polis och åklagare att bevisa ”arbete under uppenbart orimliga villkor” och dylika missförhållanden. I februari kom en första fällande dom i HD som visar att arbetsgivare kan straffas, om än milt. Högsta Domstolen har ritat gränsen för vad människoexploatering är.

Men fler fall behövs. Mer vägledning. Sverige behöver komma till roten med problemet. Även för de seriösa arbetsgivarnas skull. Att jaga enskilda människor ur landet är knappast en lösning på sikt. Det håller de samverkande myndigheterna som jobbar mot arbetslivskriminaliteten med om. Enda sättet är att få bort de kriminella bolagen som satt i system att utnyttja utländsk arbetskraft. Och inte köpa tjänster av dem.

Sedan 2017 har jag i Dagens Arbete och i bokform granskat vårt laglösa arbetsliv som vuxit fram bortom den svenska modellen. Kriminella bolag letar sig in i både privata och offentliga upphandlingar och mjölkar staten på närmare hundra miljarder kronor – varje år, enligt Skatteverkets beräkningar.

Förutom att våra skattemedel rinner ner i fickan på kriminella exploateras människor som följd. Vissa röster i media har gjort gällande att de är illegala. Men en människa kan aldrig vara illegal. Det skulle innebära att de inte har rätt att finnas. Däremot har statsminister Magdalena Andersson (S) rätt i att människor utan tillstånd att vistas och arbeta i landet enligt lag ska utvisas. Samtidigt har branscher som bygg och städ gjort sig beroende av dem. Utan denna billiga bekväma arbetskraft skulle inte bostäder byggas i samma takt. Renoveringar skulle stanna av. Och Sverige gro igen.

För skuggorna bygger Sverige. Skuggorna städar Sverige. Och vi kan inte ensidigt lita på vad arbetsgivarna säger. Papper och verklighet stämmer sällan överens. Det har jag också lärt mig under granskningens gång. Vad som står i avtalen vid upphandlingar har väldigt lite att göra med hur arbetena utförs i praktiken.

Att även statsministern ”råkade” ut för svartarbete, som hon svarade Expressen, är inte förvånande. Vem som helst kan ”råka” ut för det. Frågan är hur långt vårt ansvar som beställare sträcker sig. I dag har vi konsumenter full koll på vilka importerade bananer vi ska och INTE ska köpa i affären. Vi känner till hur människor har det på plantager i Latinamerika. Men arbetsmiljön innanför vårt eget lands gränser – att människor jobbar under närmast slavliknande förhållanden i vissa branscher – hur agerar vi mot det?

Stat, kommuner och regioner som rör sig med våra skattemedel och upphandlar för enorma summor varje år borde vara extra försiktiga med vilka bolag de köper av.

21 februari får Lucinda beskedet att förundersökningen är nedlagd och att hon ska ut ur landet, men Migrationsverket meddelar också att hon blir kvar i förvaret två månader till.

Jag ringer statsministerns pressansvariga igen.

Det är valår. Det är krig i Europa. Det är alldeles för mycket på agendan nu. Kanske har politiker och väljare glömt att statsministerns städerska sitter inlåst i Märsta. Kanske vill vi inte minnas.

Fotnot: Lucinda heter egentligen något annat. På måndagen får hon nya besked från Migrationsverket. Nu ska hon utvisas redan på fredag.