Läsarberättelse Om en man på ett sågverk som hoppades på livet och litade på Försäkringskassan och våra trygghetssystem.
Ture Andersson jobbar på ett sågverk, har gjort så sen 1978. Den 31 augusti 1993 får Ture en stock rakt i pannan, ner över näsan och höger axel.
Ture som är ungkarl och på friarstråt då ensamheten är inte så kul, funderar på sin näsas konstiga form efter skadan, men inser att han inte kan göra så mycket åt det faktum att utseendet blev mindre bra.
Min charm är mitt bästa vapen tänker Ture, jag kör på det.
Man vet aldrig vad en sån här skada kan föra med sig i framtiden, men nu är du tryggad Ture.
Sågverket som har kontinuerligt läkarkontroll en gång per år, kallar Ture i november 1993 och det visar på en kraftig försämring av hans hörsel. Hans audiogram har visat på fullgod hörsel alla åren fram till nu. Läkaren säger att en anmälan till Försäkringskassan måste göras, i form av en arbetsskadeanmälan.
Man vet aldrig vad en sån här skada kan föra med sig i framtiden, men nu är du tryggad Ture.
Dagar, månader och år passerar och Ture kämpar på med sina dagliga sysslor. Värken i axeln efter stocken som träffat honom finns kvar, den som han trott skulle försvinna med tiden. Hörseln blir allt sämre och det där pipande ljudet i hans huvud gör honom ständigt påmind av olyckan 1993.
Men Ture, som är en godhjärtad, social kille lever trots detta ett rikt liv. Han har sitt fiske, följer ibland med på jakt och vänner har han flera.
Näsan funderar Ture på, måste vara näsan.
Ibland tänker han på de stackars jävlar som inte har något att pyssla med, inte har någon att diskutera politik med, vad gör de, fast innerst inne saknar han en kvinna, den kvinna som han träffade på dans men som aldrig besvarade hans inviter.
Näsan funderar Ture på, måste vara näsan.
På håll har han hört att kvinnan gift sig med en lantbrukare, en stor gård och många hektar skog. Ja ja, pengar lockar många, men hos mig hade hon fått obegränsad kärlek trots min avsaknad av pengar.
Tänker Ture.
Nu har värken tagit ut sin rätt, värk som kommit från alla lyft av stockar samt det förbannade pipandet i huvudet som gör att han har svårt att sova. Han kan inte längre jobba lika mycket som han önskar.
Han nämner det aldrig för någon, han tänker att det är normalt. På sågverk är det många decibel och tunga lyft, och så har det alltid varit konstaterar Ture.
Försäkringskassan måste godkänna den som arbetsskada först. Men det bör de göra, allt finns ju dokumenterat av läkaren.”
När en representant från facket, Bosse i förrådet, ser att Ture har ont och frågar Ture om den där olyckan 1993, frågar Ture varför han undrar. Bosse svarar att det finns en anmälan som han själv ju gjort för sju år sedan.
”Ture, då är du berättigad till ersättning i form av livränta. Försäkringskassan måste godkänna den som arbetsskada först. Men det bör de göra, allt finns ju dokumenterat av läkaren”, säger Bosse.
Med hjälp av Bosse söker Ture livränta. Han gör det vid flera tillfällen. Men han får avslag varje gång.
Det går ytterligare 22 år. Nu är Ture en bruten man. Det pensionärsliv han en gång i tiden sett fram emot känns ensamt. Han pantar flaskor ibland, men det räcker inte till den lilla kant av guld han längtat efter. Och så är det värken i kroppen, pipet i öronen och hörseln som inte fungerar.
En solig vårdag i maj drar Ture sitt sista andetag. Det blev ingen fru, men många av hans vänner var på begravningen. Även Bosse i förrådet, och alla var överens om att Ture var värd ett bättre öde.
På hans gravsten står:
Här vilar Ture Andersson, som undrar var tryggheten fanns som läkaren talade om.
