Kommuner med gruvverksamhet måste få ekonomisk ersättning. Annars riskerar fler att göra som Kiruna – där politikerna vägrar nya gruvor. Det slås fast i en ny rapport. 

Förra veckan trädde en ny EU-förordning i kraft som syftar till att effektivisera etableringen av nya gruvor. Målet är att minska EU:s import av vissa metaller och mineraler som anses särskilt viktiga i den gröna omställningen. Och för det krävs fler svenska gruvor, menar unionen.

Samtidigt säger allt fler kommuner nej till gruvplaner.

Så sent som i april meddelade den politiska majoriteten i Kiruna att man skulle avsluta arbetet med detaljplanen för en ny grafitgruva i Vittangi. Inga nya ansökningar skulle godkännas förrän kommunen fick ekonomisk ersättning i form av till exempel en utvinningsskatt, var beskedet.

Gruvskeptiker får politisk uppbackning: ”Långsiktig mineralstrategi är nödvändig”

Nu får politikerna i Sveriges nordligaste kommun uppbackning av Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, som i en nyutgiven rapport menar att Sverige behöver en ny mineralstrategi.

En av slutsatserna är att samhällen med gruvverksamhet måste kompenseras bättre om Sverige ska hänga med i den gröna omställningen.

– En långsiktig mineralstrategi är nödvändig för att Sverige fullt ut ska kunna ta sitt ansvar och bidra till att säkra försörjningen av kritiska metaller och mineral inom EU. Strategin måste också ge effektivare tillståndsprocesser och innehålla åtgärder för att öka lokalsamhällets acceptans för gruvbrytning, säger Gert Nilson, ordförande i arbetsgruppen bakom rapporten, i ett pressmeddelande.

IVA konstaterar att motståndet mot planerade gruvor på lokal nivå i många fall är utbrett. Ett av skälen är att kommunerna anser att de inte får tillräcklig ekonomisk nytta av gruvverksamheten – och i det avseendet avviker Sverige negativt från sina nordiska grannländer.

En ekonomisk kompensation till berörda kommuner skulle leda till ökad acceptans för framtida gruvprojekten, menar IVA. 

– I Finland och Norge får lokalsamhället kompensation för till exempel gruvdrift, vilket ökar acceptansen rejält. Samtidigt är det viktigt att inte kostnaderna för gruvdrift ökar, så det handlar om att omfördela vart skatter och avgifter tar vägen, säger Gert Nilson.

Problemet enligt Vittangi – influgen arbetskraft

I Sverige finns ingen gruvskatt. Istället betalar gruvbolagen en mineralersättning på två promille av den brutna malmens värde. En fjärdedel av pengarna betalas till staten, resten till markägarna inom gruvområdet.

Det enda sättet för en svensk kommun att dra nytta av en gruvetablering är i dagsläget om de anställda bosätter sig i kommunen, och därmed betalar kommunalskatt.

I fallet med grafitgruvan i Vittangi i Kiruna är just det en av kommunpolitikernas invändningar. Där misstänker kommunen att en stor del av arbetsstyrkan kommer bestå av så kallad ”fly-in fly-out”. Det vill säga arbetare som jobbar i en kommun – men bor och betalar skatt i en annan.

Efterfrågan på metaller och mineraler som används vid tillverkning av till exempel vindkraftverk och elbilar beräknas mångdubblas de kommande decennierna. Därför är det också bråttom att få till en ny nationell strategi, menar IVA.

Samtidigt har det blivit allt vanligare att nationella intressen krockar med lokala intressen. Många fler kommuner än Kiruna har av olika skäl ställt sig på tvären när det kommer till planerade gruvor.

I Jämtland har fyra kommuner – Berg, Krokom, Åre och Östersund – uttalat tydlig motvilja mot en planerad gruva i Oviken. Kommunerna menar att gruvan riskerar att förorena Storsjön och har därför anlitat en pr-byrå för en halv miljon kronor för att bedriva lobbyarbete mot gruvetableringen.

I Hudiksvalls kommun har bybor och politiker i flera år försökt stoppa brytning av vanadin i Bricka.

IVA:s rapport är den tredje av fyra som behandlar hur Sverige och EU ska klara den framtida försörjningen av metaller och mineraler.